om att inte blogga

Jag är fullt medveten om att jag har den här prylen, det är bara det att jag inte riktigt har kunnat ta mig tid till'et. Vilket ju såklart inte stämmer... men, nå. Det har inte blivit av. Mycket har hänt sedan sist, mest underbart är att jag har ett knytt numera. Alexandra heter hon, biolog i vardande och givetvis alldeles underbar.

Imorgon är det tenta. Jag sitter hemma i Utby och får glögg och pepparkakor. Sysselsätter mig gör jag med bilder på syfilissår och så känner jag mig omotiverad. Läkarprogrammet är för tillfället mycket tråkigt och jag ser fram emot språkkurser, biologikurser, att få forska och snart sagt allting som inte involverar sjukvården. Jag antar att det i viss mån beror på en månad i Borås. Internmedicinplacering på MAVA, sjukhuset var bra, handledarna var jättebra, men jag fick gå upp vid fem och kom hem vid sex. Och jag har ju som bekant ingen förmåga över huvud taget att lägga mig innan ett, så det blev litet jobbigt. Mest beror dock min ovilja mot medicinen på på hudkursen, där upplägget är att lära sig hur sjukdom X ser ut, vad det också kan vara och vad man skall göra åt det. Upprepa sedan ad nauseam; vips så känner man plötsligt en akut brist på intellektuell stimulans och snor sin flickväns mikrobiologi- och populationsekologiböcker.

Sedan så känner jag väl att jag skulle vilja ha mer kontroll över vad jag gör, jag tror att doktorandstudier kommer kännas väldigt bra. Jag har mycket stor arbetskapacitet, men jag blir grinig om någon annan rutar in mina dagar för mycket. Jag är en kvälls- och nattmänniska och anser i princip allting som försiggår innan halv tio och som inte råkar vara sömn, frukost eller transport från punkt A till punkt B vara utslag av fascism och generell elakhet. Nå, tillbaka till de roliga utslagen.

---

Pustulerna! Vi blir så glada åt våra pustuler! Åh min herre, det var då ett knippe präktiga makulopapler! Jo jag tackar jag!

...

... kaffe?

Kaffe.

hiatus

Jag har inte skrivit, vilket vore rätt tråkigt om det inte vore för att världen med största sannolikhet är bättre ju färre som kompulsivt spyr ur sig alla möjliga små funderingar på daglig basis. Och så är ju min läsarskara inte direkt stor. Snarare liten. Men ändå.

Det har varit väldigt mycket att göra i september, skulle man kunna säga. Och det skulle stämma, dessutom har en massa saker som inte borde ta kraft tagit kraft.

Jag har avslutat månaden med bokmässan. Böcker gör mig en lycklig liten människa, särskilt så tjocka steampunkromaner.

terminsstart

Jag sitter framför datorn och kan knappt hålla ögonen öppna; ett oerhört gott tecken. Om jag kan klara av att lägga mig innan tolv litet då och då om veckorna den här hösten så kommer saker och ting vara... tja, om inte annat så ovanligt morgonpigga.

Imorgon börjar jag sjätte terminen på läkarprogrammet. Det känns rätt bra. Nästan halvklar... vilket känns bra. Om än litet skrämmande. Men det hela löser sig nog. Jag skall faktiskt försöka att inte grubbla så hemskt mycket i höst, någonting som jag annars är distriktsmästare i. Saker och ting är bra, och saker och ting behöver inte överanalyseras.

Idag fick jag äntligen skaffat gardiner till mitt stora rum, det känns bra. Finfina (och riktigt billiga) panelgardiner. Världens bästa mamma (min mamma) har lovat att göra besynnerliga saker medelst symaskin med dem och när det är gjort har jag jättefina gardiner. The joy!

heminredning - rödvin, 0 - 1

... men oh vad vi uppskattar gul såpa! Och salt. Jag tror bestämt att jag hällt cirkus ett halvkilo salt på mitt soffkläde. Och det verkar fungera! En enorm vinfläck har nu blivit en svagt lila skugga i tyget som, märk väl, i stor utsträckning är vitt.

Avskedspåhitt hos mig, ang. Sassas och Lisas förestående avfärd till Lund och diftongerna. Oh vad jag kommer att sakna dem, dem och Lovisa som redan är där nere. Men, det är ju nära. Och det är bra. Men oh. Saknad blir att vänta!

nika!

Jakob - Ixodes ricinus, 1 - 0

Kitinöst exoskelett min fot, det är ingenting i jämförelse med litet filateli.* Filateli och en tändsticka. En tändsticka från en tändsticksask med Ernst Kirchsteigers nuna på. Jag tror att vi kallar det hela förnedring. I vissa stycken är jag en rätt brutal människa, men det rör i stort enbart leddjur och vadhelst som råkar komma i vägen för mina katafrakter när jag leker bysantinsk kejsare i Medieval II: Total War.

---
* Ja, pincett liksom. För bekvämt avlägsnande av fästingar. Och för att ha ordning på sina frimärken utan att skada tänderna. Jag samlade som sjuåring på frimärken. Allting är bra till någonting.

när man ändå håller på (som flickan sade)

Eep! Eeep! De i dansvänlig, litet cheeky elektronika någorlunda förtjusta bör kolla up Marsheaux - en ny favorit sedan några veckor. Två töser från Thessaloniki med en förkärlek för gammal new wave och things that go blipp in the night.

Alla utan undantag skall kolla upp Christian Ward. Vackert!

Боже мой, они убили Кенни!

... öhm. Jag kommer hem, plakat som en liten sill, slår på datorn för att tittat till diverse sociala begivenheter och vad ser jag? Jag ser Göteborgs-jävla-Posten som blivit alldeles till sig i trasorna över att Bruce-hej-jag-ser-ut-som-en-gnagare-modell-kapybara-Springsteen har beslutat sig för att turnera med sitt band ånyo. Och - låt nu vara att jag inte tittat till artikeln - det är självklart en inkännande krönika av han den där tunnhårige. Och någon sorts hyllningsartikel. Jag förstår det verkligen inte. Nog för att mitt förhållande till Bruce Springsteen är ungefär detsamma som till David Hasselhof - någonting som är populärt предже всего i Sverige/Tyskland (stryk det som inte passar) kan per definition inte vara någonting som kristet folk kan tycka om... men ändå. Någon på en tidning som 'når över 600 000 läsare varje dag' har a) ett patologiskt behov av att känna sig som en tuffing och b) därav ett behov av att BO I EN STAD DÄR TUFFINGAR SPELAR PÅ ARENOR... och denne någon behövde tydligen byta kalsonger ikväll. GP har ett behov av att känna sig som en stor och tuff tidning och vad som helst som kan ge dem a remote possibility of att ge ut tuffa små bilagor får dem att pipa av glädje à la femåring som får sin favorit-My Little Pony, med medföljande borste. Folk som lyssnar på Bruce Springsteen kan inte vara kloka i huvudet i min lilla värld - varför överåriga karlar när man kan lyssna på depraverad/degenererad skatepunk? Vi ställer oss oförstående till detta. Elin och Arvid inflikar nog något om smartassjazz också.


À la gauche - Hydrochoerus hydrochaeris
à la droite - även hober i snusnäsduk kan
behöva Purex.

... med vad annat? Vin hos Agnes! Många fina människor (bara fina människor), sång och depraviteter samt inkännande kommenterarer om hur hemskt styv m. trapezius och (troligen) m. longus colli var (Agnes kved) och hur viktigt det är med bra arbetsställningar, väldigt mycket kittlande på spårvagnar och spårvagnshållplatser samt ett rent allmänt välbefinnande. Gosskvadronenes pin-upkalender av år 2006 behandlades också. Jag glömde tydligen min kamera hos Agnes, чёрт возмите - där gick de små filmerna med sjukt genanta skalövningar. Oh well. Jag funderar på att undersöka hur herr Tandborste mår, men jag har ett glas med något grönt i. Och is. Is är alltid bra. Gröna drycker med is. Det är nästan så att man får för sig att sjunga något tacksamt ur psalmboken.

Det slå mig att höstens projekt italienska kommer att ytterligare göra mig till bekantskapskretsens enfant terrible vad gäller besynnerliga små utrop. Jag kommer dock att kunna kommunciera ståndsmässigt med Gabriella, vilket ju vore en mycket trevlig bonus. Nästa projekt (månne om ett år) blir antingen nygrekiska eller tyska. Mumma.

den eviga frågan

Ja, frågan är som vanligt - nålfruktmossor eller sprit? De Way Out Westbelägna talade om klubb. Jag är game i den mån det inte är på kajskjul vaddetnuheter, för där var det hiphop och hiphop ger mig utslag och får mig att hata världen. Kontiki vore hur fint som helst, och Pustervik vore inte, som man säger, kattskit det heller. I övrigt har dagen tillbringats med marimekkobonadsköp (hej du svenska språk! Tack för de sammansatta orden!), vin och oredlighet modell redligt hos Agnes och pizzabak. Jag har dessutom slösurfat och tagit kort på saker. Nu sitter jag dock och... ja, bloggar, men innan det så satt jag och förberedde den botaniktenta som drabbar mig nästa måndag. Så, tja. jag fortsätter med nålfruktmossorna ett litet tag.


Phaeoceros


Whiskey sour




---

Update framåt halv ett: det blev kajskjul 8, så jag stannar hemma. Jag kanske skulle göra mig en whiskey sour? Glenkinchie och citrusfrukter har jag ju. Hm!

en smärtsam känsla i trakterna av processus xiphoideus

Satan också. Jag skulle till att beställa Därv, som en klumpig vän fördärvade medelst kaffe för någon månad sedan, jag tänkte att den väl måste vara tillbaka i tryck. Och så är den definitivt slut hos förlaget. Jag mår verkligen inte bra av att få böcker förstörda, än mindre av att inte kunna köpa dem ånyo. Så nu får jag antingen köpa the Slynx - i en allt annat än vacker utgåva eller Кысь... och i vanliga fall hade jag väl tagit den ryska, men det tar en mindre evighet att frakta den, även om jag köper den från Ruslania, och så blir den dubbelt så dyr med. Så, äsch. Det får bli den engelska. Dessutom köper jag ett par exemplar av Mabinogion, en present och en till mig. Och så blir det en italiensk grammatik. Och kanske litet mer.

Men åh. Inte mina böcker. >.<

baby, I'll be your inattentive capybara any day

Questionable Content har en förmåga att få mig på utmärkt gott humör. Hur kan man inte älska ett gag som involverar gnagare modell enorm?

Arvika var oerhört trevligt. Bilddagboken står mig bi här. Tjugoen sedda konserter, bäst var Wendy McNeill, Marit Bergman, Patrick Wolf, Nouvelle Vague och Maia Hirasawa.

Jag skall nog skriva litet mer ofta nu, tror jag. Jag har ett mycket officiellt sommarlov, GU:s ekonomiavdelning har äntligen fått tummen ut ur var de nu hade den och jag har fått mitt stipendium. Så, tja. w00t? Om bara vädret ville bete sig som folk, men jag antar att man aldrig slutar få fan för att ens förfäder kände att 'nejmen! Jag vet! Vi fortsätter norrut!' när de kom någonstans till trakterna av loiredalen. Hoppas de blev uppätna av grottbjörnar vad det led. Veckan sedan Arvika har tillbringats med litet jobb, nörderier, bak och matlagning i stora grupper. Vilket i och för sig har varit outsägligt mysigt.


Tankfullhet och kontemplation modell festival.

расстояние и пространство

Min agenda är så fullkomligt totalt tjock med saker jag borde göra så det är rent okristligt. Tjockare med saker att göra än vad en mycket tjock karl från Milwaukee som kör lastbil är tjock med tjockhet. En tjock karl som kör lastbil och börjar varje morgon med att med köttiga nävar sätta i sig tre ostburgare av amerikansk storlek. Tre ostburgare som han sedan följer upp med en halv helstekt gris, femton munkar - och en abbot som av en händelse trillat ned i fritösen -, nio liter läsk, en kaffekanna stor som en medelstor grävling samt två After Eight.

Jag har alltså jättemycket att göra.


Jag klarar verkligen inte av ett samtal på, oavsett hur trevligt sällskapet än må vara, mer än sådär trekvart utan att behöva använda det lilla ordet 'kasus'. Det är en skada jag har.

Jag är ju något av en kasusvetare. Öhöhö. Höhöhö.

Öh.

... jag får alltså inte dra mitt cellbiologiskämt om John McEnroe?

Nähä. Nå. Jag går väl och lägger mig istället. Och lyssnar på Би-2. Bi dva, liksom. Änna. Serru.

hej pappersinsamlingen!

Om vi säger så här. VHS har fått någon sorts fnatt. De har skickat antagningsbesked sex (6!) gånger hittills för att tala om för mig vad jag har sökt, vad jag har för poäng och att ifall någonting inte stämmer skall jag ta kontakt med dem. Någon där tycker om att skicka kuvert till mig. Besynnerliga individer.


Hej sjätte ansökningsbekräftelsen!

Förresten är Mixtapes & Cellmates hur bra som helst.

(Nej, jag tänker inte läsa 200 %, jag var litet rådvill i april bara. Jag nöjer mig med medicinkurserna och italienskan. Humanisten har, har jag märkt, generellt litet lugnare och snällare kurser än de som finns att tillgå på berget och, oh, jag saknar språk!)

under en rhododenron

Ett av mina allra bästa beslut vad gäller privatekonomi under den här våren var helt klart att teckna en prenumeration på Neo. Det är så trevligt med en journalistik som inte bara är ett halvbildat jamsande där det inte finns någon som helst vilja eller förmåga till att, som det heter, problematisera. Där det finnns en intellektuell hederlighet, där det finns framtidstro och en förmåga att se saker för vad de är i en större utsträckning än vad den svenska pressen brukar klara av.

Det senaste numret behandlar islamism, med medverkande skribenter som Irshad Manji och Fleming Rose, Jyllands-Postens kulturredaktör. Den senare verkar i förbifarten vara en betydligt mer... nå... sansad person än exempelvis herr Byström här i stan, och det säger väl kanske något. Över huvud taget så är ett tema skillnaden mellan pluralism och multikulturalism, ett nebulöst begrepp som jag tycker hjärtligt illa om. Pluralismen är en av vårt samhälles främsta dygder, och en följd av ett flertal av de värderingar som en del människor verkar vara villiga att dagtinga med för att vara PK-multikulturell. Det finns ideologier, tankemönster och - blasfemi! - religioner som inte går särskilt väl ihop med västerländska (ett ord jag här använder med en sorts uppskattande ironi) idéer om alla människors lika värde, yttrandefrihet och liknande. Och idéer om dhimmistatus (eller tvångsomvändelser för avgudadyrkare), en grundläggande uppdelning av mänskligheten mellan vi och dom, med mera... våld som fullgott sätt att nå sina mål, nå det är inte oproblematiskt. Religioner har väl alltid en tendens att ställa till saker och ting på ett grandiost sätt med stora härar som marscherar hit och vart för att någon grinig karl känner sig kränkt, men ändå. Det finns någonting djupt inom islam, som har att göra med att grundaren var fältherre, som ger muslimer fler problem än exempelvis kristna och buddhister har. Kristendomen tillbringade sina första tre hundra år med att vara en förföljd underklass' religion, islam tillbringade sina första tre (sex, nio) hundra år med att vara en erövrande överklass' religion. Det blev en politisk ideologi av det hela på ett annat sätt än för de flesta andra världsreligioner och då tillstöter problem i samhällen där det inte är en rättighet att inte bli kränkt, bland annat. Och jag förstår ärligt talat inte hur människor med en humanistisk livssyn kan bli så förskräckta över att man påpekar det.

För att uttrycka sig litet mer drastiskt, både kejsar Ashoka och Tenochtitlans prästkonungar motiverades av sina respektive religioner vad gällde sina politiska gärningar. Hur hantera ett hypotetiskt Sverige där Ashoka samt en skock aztekfurstar väljer att bosätta sig? Den förste vill ha statliga bidrag till blommor att offra och till ljus att tända. De senare vill ha statliga bidrag till att bygga höga, spetsiga byggnader på vars tak de kan skära ut hjärtan ur folk så att solen skall gå upp nästa dag. Hej kulturrelativism?

Personligen anser jag att religionsfriheten är inte absolut, den är villkorad och den kan inskränkas, och den inskränks, när den hotar andra, för oss mer viktiga, värden. (Och det är ju givetvis värden som inte är mer absoluta än andra, men som tillräckligt många förvirrade primater delar för att dessa skall ha inkluderats både i svensk lag och för den delen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.) Det är inte jämlikt med avseende på hjärnspöken, men det är en förutsättning för annan, mer meningsfull, jämlikhet.

I övrigt hade de en intressant artikel om den politiske Gunnar Ekelöf som gjorde mig rätt förtjust. Jag har varit hemskt glad i'na ända sedan jag fick tag i Diwan över fursten av Emigon någon gång i urtiden, mysticismen, förnimmelser av Rumi Jalaluddin och sufismen, mötet mellan Västerlandet och det invaderande Österlandet i gränsprinsarnas Anatolien, en förundran och en sorgsenhet över att finnas till, en skönhet och en skörhet som hos en fjärilsvinge... hemskt tilltalande alltihop. Jag är hemma hos mor och far och googlande bibringade mig inte något ur den diktsamlingen. Ack.

Nå. Nu skall jag sola. Trådlöst är bra.

att baka muffins - en fotoresa

Ну, ладно. Jag och moja dorogaja Agnes skulle baka muffins. Vi pep, kved och blev lyckliga ganska så snabbt, mycket på grund av att ingen var särskilt utsövd. Muffinsen var i allra högsta grad goda, det var timjan- och soltorkade tomatermuffins samt blåbärs- och limemuffins.

Dorogaja uppskattar min stora,
brutala kniv.

Vi var spirituella. Apropå det för mig aktuella adrassandring.se kom vi på att det bör finnas något som heter madrassandring.se. Efter ett tag kom vi på följande:

Ful?
Småfet?
Ganska tråkig?
Luktar du konstigt?
Då är madrassandring.se något för dig!
madrassandring.se - dating för den mindre kräsne

Jag tänkte ta ett muffinskort med muffinsar
liksom som bergstoppar, men Agnes huvud
ville inte rikigt. Notera den flygande muffinsen.

Vi funderade även på det här med Jesus. Vi kom på att det där med 'tag din säng och gå!' verkade litet för inövat för att det skulle vara något han kom på bara sådär. Eftersom han var snickare i gott och väl femton år antog vi att det nog var någonting som satt i sedan innan. Liksom; 'tag din bokhylla och gå!' eller 'tag din ebenholtschiffonjé med utsökta sniderier och gå! Om du inte vill ha hemkörning, givetvis - det kostar en denar extra.' ... och så vidare.

Jag har alltid haft en fallenhet för
bakverksekvillibrism.

Sedan kom vi att prata missbruk. Vaniljsocker, framförallt. (Kan man röka vaniljsocker? Eller freebasar man det?) Det är så lätt att börja, det verkar så ofarligt. Men innan man vet ordet av står man där, förslaget leende och med darrande händer vid torrvaruhyllan på Hemköp. Och snart börjar man med kanel. Och sedan blir det saffran.

Hemskt. Egentligen.

Jag tycker om piren nedanför mig.

Sedan pratade vi om allt möjligt, om livet och om kärleken. Även om vi väl mest försökte komma på ekivoka kvickheter.

Hej platysma!Det blev med tiden kallt som tusan,
vi försökte ignorera detta.

Det hela var vackert. Min lägenhet är fin, men fortfarande alldeles för oinflyttad och tråkig. Dock har jag världens sötaste lampa, en Midsummer Light.

Любовь. Utsikt mot iMacen för några
dagar sedan. Mer på väggarna
nu!

självhävdelse

Jag kommer, om ett några månader, stå som medförfattare till en redigt seriös artikel om kopplingar mellan inflammation och beteende. Detta skall publiceras i en redigt seriös tidskrift. Jag kommer att tvinga alla jag känner att leta upp detta lilla alster via Pubmed. Yay!

klassicism

Jag känner så bisarrt många fina människor. Oh. Känn er älskade.

---

Jag är, sedan i söndags, boende på Norra älvstranden och den del av mig som är ättling till strävsamma norrländska torpare (vilket utgör 75 % av mig, 25 % är torpare från norra Skåne) som för att jävlas med klimatet, svälten och överheten vägrat att dö ut, ja den känner sig... nå, litet förvirrad. Jag vet inte riktigt om jag skall komma med en massa pladder om klass nu, men... nå. Här känns det litet besynnerligt. Inte i mitt hus, här är det fullt med studenter... men området i övrigt. Givetvis, jag trivs - här är lugnt, vackert, tyst om kvällarna, jag kan dricka mitt te vid älven och, nå... ordet är väl privilegierat. Och den strävsamme torparen vet väl inte riktigt vad han skall tycka. Och jag är medveten om att jag läser till läkare och allt sådant... men, tja. Det är det här med proletariat och jordproletariat, var man kommer ifrån, vad man är, stolthet över det och viss förvirring över vad man kommer att bli. Och hur det kommer att påverka en. Såklart, jag bor med SGS... det är bara det att jag inom inte alltför lång tid kommer att kunna köpa mig en lägenhet härute. Och jag vet ärligt talat inte hur jag skall förhålla mig till det.

Jag har hemifrån fått med mig vem jag är och var jag kommer ifrån... jag fick Eyvind Johnson att läsa när jag var elva... men jag har också fått ett väldigt lutherskt flit & förnöjsamhetsideal. Att arbete adlar. Och man blir en Olof. Vilket mina föräldrar avsett, och vilket de också levt efter. Men ändå. Det här är knepiga ting. Och jag tror verkligen inte att det finns enkla svar att komma med, och definitivt ingenting som kan skrivas på ett plakat. Och, nå. Jag blir förbryllad över den tvärsäkerhet som söner och döttrar ur gamla akademiker- och rent allmänt högreståndssläkter kan ha när de uttalar sig om dylika ting. Litet oavsett hur höger eller vänster de nu är.

Kanske framförallt om de är vänster. I vart fall idag. Men jag har ju mina åsikter. Jag undrar dock om samhällsklasser alls går att komma undan; om inte människan är en i allmänhet alltför hierarkisk varelse. Ett gott samhälle - litet beroende på ens personliga moral, givetvis - blir väl då kanske det där färst (en superlativ i tiden! Använd den!) vattentäta skott finns mellan de olika skikten. Och, månne, där skillnaderna inte är alltför stora. Oh, sådant är knepigt. Och man får vara försiktig. Man börjar med en silverskål och slutar med ett folkmord.

---

Jag är alltså inflyttad. Det är något av ett uppbrott, men jag trivs helt klart. Nu har jag en bananpaj att ta ut ur ugnen. Всего хорошего, ребята!

blod & mord

Det finns frustration, och så finns det att vara beroende av Västtrafik för att komma till skolan och jobbet. Herrejävlar.

Jag har, eftersom att jag har litet besynnerliga prioriteringar, läst in en tio poängs botanikkurs på distans i vår. Och nu i veckan har det varit exkursioner, labbar och så vidare. Det har varit trevligt. Idag var det tenta. Jag tog rätt buss (en ganska tidig buss) men kände vid Svingeln att, nej jag går av och tar en åtta. Då satt jag på femtioåttan, som åker förbi Botaniska, och institutionen ligger precis där. Men, eftersom att bussar har en tendens att köra fast tänkte jag att nej, jag tar en åtta istället. Då är jag där på tjugo minuter. Jag hade då inte fullt fyrtio minuter till tenta (alla som känner mig noterar hur sublimt ovanligt det är med att jag faktiskt vinnlägger mig om att vara i god tid, jag var själv förvånad). Jag kom fyrtiofem minuter sent. Det kom absolut ingen åtta, fem, tio, femton, tjugo och trettio minuter gick. Ingen jävla vagn. Alls.

Efter fyrtio minuter kommer en åtta, en åtta som tydligen hade fått maskinfel strax efter Redbergsplatsen. Detta hade inte meddelats i något högtalarsystem, det hade ju varit att begära för mycket.

Den segar sig sakta fram, ända fram till Chalmerstunneln. Där strömmen går, mellan Korsvägen och Mölndal. Jag går till Valand, hoppar på en sjua och sitter och svär, svär och svär. Och till tentan kommer jag kvart i tio. Någon borde kölhalas.

Exempelvis de där fryntliga jävlarna som är ansvariga för Västtrafiks reklamkampanjer. Det blir ju mest ett enda stort hån. Morr.

fniss

Jag har hittills i två diskussioner om särartsfeminism kontra jämlikhetsfeminism, orsaker till att olika drag är olika förekommande hos kvinnor och män och dylikt fått Grön Ungdoms språkrör att fly ned till Saturns dansgolv alternativt lägga på luren. Go me.

Det hela påminner mig ganska mycket om när jag försökte prata evolution med pingsvänner på LM.

vad folk är lustiga

Någonting jag finner roande är hur den europeiska mer extrema vänstern är totalt oförmögen att få några mer eller mindre nya tankar in i sina små inskränkta huvuden; det känns litetgrann som att den enda orättvisa som på något sätt kan existera (och därför måste kastas sten emot) måste kunna sammankopplas med USA och det ack så nebulösa stackars begrepp som är 'kapitalismen'. Jag menar, det blir bara ett oartikulerat, något barnsligt och rätt trumpet primalvrål rätt ut i luften utan någon synbar tankemöda bakom det hela.

Ta föreliggande G8-möte, varför inte demonstrera för ett ingripande i Sudan där över ett par hundra tusen antas ha dött och mångdubbelt fler är på flykt. Det är den absolut största humanitära katastrofen i världen för tillfället, och tillåts hända, i princip. Jämför intresset och engagemanget för Darfur och det för... nå, exempelvis ett par tusen karlar i orange overaller (det finns säkert andra färger med) som fångats in av amerikanska marinkåren när dessa karlar (då troligtvis inte klädda i orange overaller) var på kalashnikovhajk uppe i Hindu Kush. Med det inte sagt att det inte kan finnas frågetecken vad gäller hur dessa behandlas... men det känns litetgrann som att en del människor har ett visst schema att följa när de försöker hitta saker som är värda att engagera sig i, och att de väldigt snabbt stryker företeelser som inte medger så mycket antiamerikanskt gallskrikande. Man kan ju göra som så att man frågar sig, vad är värst? I en värld som inte är som man vill att den skall vara, vad är mest angeläget?

Och, om nu det känns litet otrevligt då ju Sudans regering dominerats och domineras av fundamentalistiska muslimer av den sort som finner det för gott att stena folk som ligger med litet vem de vill - och därför är the good guys, eftersom att USA för krig mot en del dylika - så kan man ju hitta annat att klaga på.* Putin tillexempel, pressfriheten i Ryssland blir mer och mer någonting som mest finns i idévärden, Tjetjenien är en kadyrovtsybemängd soppa av kontraktsmord, kidnappningar och allmän rättsosäkerhet och misär. Kan det vara värt en gatsten? Eller kanske ett tåg? En petition? Talkörer? Nakna, målade människor som ränner runt som berusade älgar och låter? En heart-rendering rendition of Give Peace a Chance? Nähäpp. Man har ju redan bestämt vad som är ont och gott. (Är det bara jag som skulle vilja bussa ett koppel svältfödda religionssociologer på de här... antiglobalisterna (eller vad de nu vill kallas)? Gärna med utgångspunkten att jämföra deras sätt att tänka och resonera med... tja, ett koppel Moral Majority-tjommar?)

Men jag antar att alla behöver någonting att göra. Liksom, det är ju inte direkt som så att någon direkt lyssnar på dem. Och så mycket bättre för oss alla på det sättet. De slipper genera sig i en situation där de faktiskt har ansvar för något mer än stenläggningen i nordtyska städer och vi andra slipper att någon ställer till den orättfärdiga världsordning som halverat världsfattigdomen sedan slutet av sextiotalet. En win-winsituation för alla förutom gatukontoren i de stackars städer som drabbas av Cirkus Social Rättvisa.

(Jag menar, tjenare. Tror de verkligen att det finns någon liten trollstav som Bush tjyvhåller på som, om man viftade på den, skulle kunna ge hela världens befolkning kulturskola och ekologiskt odlade, icke-genmodifierade kikärtor på bordet? Tror de att vi, efter tio tusen år av svält, stora klyftor, krig (och allt annat som kom med den neolitiska revolutionen) bara skall kunna säga 'häpp!' och sedan är allt bra? Kan det inte vara så att det faktiskt tar litet tid? Men att det faktiskt går åt rätt håll? Och att man kan prata med sin lille vän herr Empiri om det där, om man vill. (Inte för att man måste.) Det där med idealism verkar bli blind idealism såpass snabbt att hela företeelsen borde avskaffas. Finns det en ansvarig myndighet? Vart skriver man för att klaga? Kan Ring P1 hjälpa?)

---

Syster är nu ute och beter sig efter att ha tagit studenten. Jag är en glad och stolt storebror. Nyss såg jag en mycket fin dokumentär om de som arbetar på Eremitaget i Petersburg. Fruktansvärt fascinerande och väldigt gripande människoöden, från den unga fd. soldaten som var med om konflikten mellan Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach vid den tid då Sovjet krackelerade och nu funnit någon sorts själslig ro av att arbeta i tsarernas gamla palats till de (nästan uteslutande) kvinnor som vigt sitt liv åt de enorma konstsamlingarna. Människor som var gamla nog att ha upplevt både Stalins utrensningar och ett av andra världskrigets absolut värsta nidingsdåd, Leningrads belägring. Och... nå, det här inlägget är långt nog som det är, men vackert var det.

Framförallt så kom mycket av det så typiskt ryska fram (som så mycket annat är schabloner, men alla schabloner kan säga en del de med), den enorma förmågan att uthärda, värdigheten och kärleken till kulturen. (Sverige känns så fattigt och provinsiellt ibland, bara man jämför med länder som Finland.) Jag saknar Petersburg, jag saknar ryskan och Ryssland och nu skall jag nog läsa ett manus till en pjäs av en av alla dessa gudabenådade författare som Ryssland har en tendens att spotta ur sig, Drakon (Draken) av Jevgenij Schwarz. Manuset fick jag för något år sedan och åh, jag saknar Slaviska institutionen. Varför finns det så litet tid? Varför finns det så många härliga litteraturer vars språk man vill kunna? Ack. Nå, italienska till hösten. Mer ryska om... något år?

Jag är ju i vart fall något av en poster boy för dessa såväl humanistiskt bevandrade som naturvetenskapligt skolade läkare som författarna till otaliga policydokument vill att vi skall bli. Det känns bra och jag vill ha en kaka för'et.

Förresten: Emily Loizeau är underbar. Leta upp videon till Je suis jalouse!

---
* Jag har fått mina mycket långa och synnerligen bisatsbemängda meningar uppmärksammade och berömda ett antal gånger nu. Det ryktas om en fanclub.

häpp!

Nej vad tusan. Nu postar jag länken hit litet här och var så att någon annan än Elin hittar hit. Hej allihopa! Hej Elin!

hej värmeslag

Och här sitter man igen, laddandes hem ukrainsk rock, önskande att vi faktiskt hade välfungerande particip i det här språket med. Och du min skapare, det är hett!

Men de har verkligen konstiga ljud för sig, ukrainarna. Jag förstår det nästan, men inte riktigt, när jag hör det. Det känns ungefär som danska, fast fler konsonanter.

Nej. Inte som danska, det var elakt. Ukraina fascinerar mig, det är stort och förvirrande, men ändå rent lättförståeligt jämfört med Ryssland. Och så utsätter de obetänksamma utlänningar för koagulerat späck doppat i choklad. Givet, såsom tillhörande ett folk som äter rutten, jäst fisk borde jag kanske inte låta så förskräckt.

... det är h:na, nu vet jag varför jag förvirras så av att höra ukrainska! Ryska har ett g-ljud men inga h-ljud (förutom i typ ett ord, och det om du är religiös), ukrainska har ett h-ljud men inga g-ljud. Fast de använder samma bokstav, ett grekiskt gamma. Kyrilliska alfabetet är ju i princip det grekiska version två komma tuff. Mjuka tecknet, hårda tecknet och alla möjliga tonande sibilanter och Gud vet vad. Gillar't! Nu lyssnar jag på Propaganda, som jag har fått påpekat för mig var Rysslands melodifestivalbidrag. Det faktum att jag lyssnat på hela av två av de band som bidrog till årets kom-och-hjälp-migfestival har fått mig att genomgå en mindre själslig kris, men jag tröstar mig med att the Ark får göra litet vad de vill för de är nippriga på ett charmigt litet vis och Propaganda lyssnar jag bara på på originalspråk (och dessutom har jag enbart en låt, och det är den jag länkar till. Russmus är bra, DDT- och Vysotskijlåtar! Och Bakhyt Kompot! De är hur bra som helst! Propaganda är mest... nå, rysk populärmusik modell 1 A. Men det är litet kul att ha litet koll på med.)

Men oj, det här blev litet 'hej jag heter Jakob, jag har schlagerissues'. Saker och ting behöver bevisas, en självkänsla behöver hävdas genom förvirrade betraktelser över det ukrainska språket! Krama mig!

Dagarna är väldigt fulla med väldigt mycket, men det är i vart fall kul att vara tillbaka på farmakologen. Just det tar inte så mycket tid, men en massa annat finns att göra. Boktransport över halva stan, inte minst. Det har ju helt klart sina sidor, att vara en läsande människa. Tolv proppfulla IKEA-flyttlådor svalde näppeligen mina böcker. (Skriver jag, stolt och glad, i hopp om att få berömmande små ord och kanske en kaka.)

Nu vart det den där fina naturserien på ettan! Jag tittar på TV, det var inte igår! Jag är hemma hos far och mor, TV har jag inte lust att ha hemma. Jag är ju sådär elitistisk och får utslag av i princip allt som inte är SVT. Fy på mig. Och med tanke på att jag ändå högst tittar en timma i veckan känns det inte riktigt värt ett par tusen om året, eller vad det nu är.

om lyckan i antibiotika

Någon gång skall jag leta upp den avgrundsande som döper alla olika antibiotika och prata litet allvar med denne. Flukloxacillin. Doxycyklin. Ciprofloxacin. Tigecyklin. Konsekvens? Nähä då!

Ärligt talat. Någon borde ha stryk.

I och för sig, det hör väl till tingens natur att - med undantag för en och annan heroiskt kämpande taxonom - i princip alla som är aktiva inom biologi, biokemi och angränsande fält saknar både förmåga och vilja till att ordna saker på ett lättförståeligt och lättöverskådligt sätt.

---

Under begärliga prylar jag kan unna mig arkiverar vi:



Under begärliga prylar jag inte bör (och heller knappast kan) unna mig arkiverar vi:



Men, steampunk är tufft.


(... ja. Nu har jag ju skrivit en del. Skall jag kanske utsätta mina vänner och bekanta för länken? Hm.)

personlighetstester, cykelhjälmar & herpes

De två specialiteter som jag funderar mest på är psykiatri och neurologi. Jag kommer dock, om jag väljer den förra, få ta och skrapa bort stora dekaler som lyder 'Psycho', vilka går att återfinna på bägge sidor om min cykelhjälm. Jag antar att det inte vore god ton att låta dem vara kvar. Hjälmen är annars hemskt fin, kolsvart och av den där skaterhjälmtypen som viskar förföriskt om de sovjetiska pansartrupperna.

Apropå det här ovan:

Disorder	Rating
Paranoid:	Low
Schizoid:	Moderate
Schizotypal:	Low
Antisocial:	Low
Borderline:	Low
Histrionic:	Low
Narcissistic:	Low
Avoidant:	Low
Dependent:	Low
Obsessive-Compulsive:	Low
-- Personality Disorder Test -- -- Personality Disorder Information --

Jag antar att det ligger något litet i det, även fast jag inte litar på dylika ting. Jag är hemskt stabil men är kanske litet för förtjust i ensamheten ibland. Eller kanske helt enkelt för van vid den. Nå. Nog med introspektiv. Jag bör lära mig saker om herpes! Herpes nu! Cytomegalovirus nu! Tenta på fredag! Kaffe nu!


Riktigt lika entusiastisk som Missan är jag väl inte

... men kanske inte just nu. Jag dricker te och funderar på att ladda upp saker på Bilddagboken, men jag känner mig nog litet för jagad för det nu. Det var lokal igår med Sassa, Lovisa, Agnes och ett par gossar varav en hette Joel, vi gick till Bryggeriet (vilket inte var min idé), jag gick hem tidigt, dels för att jag hade mycket att göra idag och dels för att oj, jag trivs inte på Avenyn och oj vad bisarrt dyrt det var. Jag menar, en ynkligt liten Whiskey Sour för 99 kronor är inte facilt någonstans, min fot att det är! Lägg till två öl för femtio kronor styck och nej, jag kände inte att det var valuta för pengarna. Bara för att de ligger på Avenyn och har ett odrägligt klientel, halvtaskig musik och småtrist inredning verkar de tro att de kan ta vilka priser som helst. Nästa vecka skall vi till mitt kårhus. Staropramen för tjugofem samt betydligt färre tribaltatueringar, och betydligt färre individer som särskilt ber om en Falcon i baren samtidigt som de passar på att fråga om de inte kan spela något av Arvingarna. Begränsa rösträtten!

(Jag antar att min elitism och alternativsnobbism är som mest påtaglig vad gäller vilka ställen jag går till.)


När jag kom hem roade jag mig med att fotografera litetgrann i trädgården.
Det gjorde mig litet lugnare till mods, och förundrade säkert eventuella
nattugglor bland grannarna.

nej tack

Åh. Om man nu gör som så att man skall lägga ned en kaffetermos för någon i dennes väska tar man väl och ser till att skruva igen den, right? Och tar inte och förstör hela ryggsäcken och dessutom Därv. Åh, jag blir så ledsen. Och jag är för snäll att säga till något. Fan, fan. Och jag vill inte göra någonting imorgon förutom att månne sjunga litet för Elin och äta litet gott, men jag kommer att få tjata för att slippa att gå ut och bete mig, jag vill inte gå ut och bete mig, jag känner mig sågott som alltid obekväm och vill hem. Sitta och dricka öl på ett lugnt litet ställe är en sak, men jag har ett väldigt ansträngt förhållande till klubbar. Det finns väldigt få som jag är förtjust i och allt som oftast blir det bara att jag kommer bort och sedan står där bland en massa människor som jag inte har något gemensamt med och så köper jag saker att dricka för att ha något att göra och inte bara stå och vara blyg, men så blir det ändå, fast jag är full och blyg och så går jag hem och är ledsen och har dessutom gjort av med alldeles för mycket pengar. Liksom... nej. Inte. Jag vill vara hemma och läsa, måla för en gångs skull känna att jag finns till litet för min egen skull. Om det vore en popklubb eller kanske Pustervik vore det väl en sak, men det blir det definitivt inte imorgon.

Och så är bokjäveln slut på både Adlibris och Bokus. >.< (Inte mina böcker! Det gör ont!)


---


Nu har jag i vart fall hittat någonting att göra ikväll som jag trivs med. Jag äter jordgubbar, dricker vin, lyssnar på Camera Obscura och läser om tidiga deuterostomer på wikipedia.

produktivitet

Nå. Idag har jag dragit venblod för första gången, det gick bra. Jag är ganska hygglig på att sticka, inbillar jag mig. Det var i stort en ganska så produktiv dag, jag tog mig från Östra, där vi hade gruppundervisning medelst nålar, till Farmakologen och började med sommarens aktiviteter. Det handlar om att undersöka hur varianter av genen till ett protein i immunförsvaret som heter komplementfaktor H (komplementsystemet: en skock proteiner som åker runt i blodbanan och ställer till det för bakterier och annat oknytt) korrelerar med vissa personlighetsdrag samt hur det påverkar benägenheten att få en del psykiska sjukdomar. Jag kör en massa prover från patienter, kollar vilka varianter de har och jämför sedan med personlighetstest och sjukhistoria. Ungefär vad jag gjorde förra sommaren, men då var vi intresserade av en rackare som heter CRP och hur den påverkade saker och ting. Komplexa prylar som jag skulle kunna skriva litet mer om ifall klockan inte var kvart över tolv. Det är i vart fall väldigt kul och intressant. Jag trivs väldigt bra på Farmakologen, det är fullt med något flummiga, väldigt skärpta och mycket trevliga människor. Väldigt få morgonmänniskor. Morgonmänniskor skrämmer mig och jag har en tendens att få utslag om jag är för nära dem för länge. Med litet tur kanske jag får börja doktorera där om några terminer. Jag är ju egentligen som klippt och skuren för akademika.

Men nu borde jag nog sova.

(Frågan är: skall jag kanske ge folk länken hit? Den enda jag hittills anförtrott med detta är Elin, men är det kanske dags att vidga sin läsekrets? Mitt ego vill det helt klart. Hm.)

det officiella New Hampshirepåskägget 2007

Jag hittade det här via Wonkette. Jag får säga att jag finner det hela hemskt gulligt. Wonkette är för övrigt en mycket trevlig företeelse och har en tendens att rota fram de mest underhållande små ting som folk i Washington kan tänkas ägna sig åt. Man mår bra av amerikansk politik i lagom doser. Det är helt galet på ett sätt som väl egentligen inte är så mycket galnare än valfritt europeiskt land (förutom de senaste sju åren då, kanske), det är bara det att de är galna på så uppfriskande och annorlunda sätt.

I övrigt har jag via blocket hittat mig ett snyggt köksbord för endast 200 med stolar för ytterligare 200. Det var riktigt trevliga italienska prylar som väl borde kosta betydligt mycket mer, men jag invänder inte. Jag får två bordsskivor, en träskiva och en skiva glas som är cirkus 170*70*4 centimeter. Den senare blir ju rent okristligt tung, så jag får se om jag nöjer mig med enbart träskivan när jag hämtar det hela imorgon. Billigt köksbord gör att jag känner att jag kan kosta på mig en kartellampa:



Kanske den till höger, men troligare är att det blir en azurblå. Dessutom har jag i princip bestämt mig för en Midsummer Light-lampa:



Kanske i grönt, dock. Det återstår att bestämma. Nu funderar jag på att gå ut och gå riktigt långt så jag slipper den totalt galna företeelsen på TV ikväll. Fredrik och Charlie hade födelsedagsfest igår och jag har haft klart nedsatt kognitiv förmåga idag. Det där med att gå upp nio för att ta sig till gitarrlektionerna har gjort mina lördagar betydligt mycket mer effektiva och smärtfyllda i... nå, nästan två år nu. Jag antar dock att det hela är värt det.

voff

Apropå det där knepiga djuret människa och att ingenting någonsin är enkelt, framförallt inte moral och etik och att man faktiskt kan vara både väldigt ond och väldigt medkännande:

Och kanske att man i görligaste mån får försöka att se allting för vad det är och inte i analogier med annat. Och kanske någonting om faran i det där med att grunda moraliska resonemang på känslor och storvulna idéer om människonatur, folksjäl och annat som är så långt ifrån nytert resonerande utifrån den verklighet man lever i man bara kan komma.

Och det här är apropå dumma människor med illa definierade men avgjort islamassocierade olustkänslor inför prospektet att en dag vakna upp med Turkiet i EU. Hittat via Johan Norberg.

Och igår var det Europadagen och jag såg litet fler unionsflaggor än vanligt, vilket gjorde mig på gott humör. Sedan kommer man ju givetvis hem och sätter på radion och får höra någon övervintrad 68-tomte som piper, gnäller och kvider över att EU är så hemskt och odemokratiskt (och att allt går åt helvete, de dumma kapitalisterna eldar med barn i stora ugnar, det var bättre förr när Palme var med och en biobiljett kostade en femtioöring och färgerna är inte längre lika klara som de var när jag var liten, det måste bero på kapitalismen). Och nå, just det stämmer ju. EU är ju inte demokratiskt, men frågan är ju litet vad det innebär och varför det är så. Organisationen är ju till sitt ursprung mellanstatlig, och mellanstatlighet är ju inte särskilt demokratisk. Det går inte, det blir politker- och diplomatvälde när besluten tas i mer eller mindre slutna rum, av folk som om de alls är valda i vart fall inte är valda till just det de gör. Praktexemplet är FN som ju inte är demokratiskt för fem öre.

Det bästa (och enda) sättet att göra EU demokratiskt är ju att göra organisationen federal, ge parlamentet beslutanderätt, inrätta ett tvåkammarsystem med en folkförsamling (de gamla romerska termerna är de som jag rent instinktivt tycker bäst om) där varje land väljer ett antal ledamöter utefter folkmängd (som idag, mer eller mindre) samt en senat där varje land har samma antal senatorer. Och ha en kommission eller vad man nu kallar det som får vara den exekutiva makten, och den får tas ur parlamentsmajoriteten. Som i en hel del federala statsförbund. Det hade dock inte varit att göra EU till USA som en del selektivt lobotomerade individer hävdar; federalism handlar om driftsformerna för det hela, inte om innehållet. Det kvittar om så ett federalt EU har hand om i princip enbart den gemensamma valutan och marknaden samt en blåsorkester i Tibro eller om det skulle ha plikter som centralmakten i ett statsförbund som det australiska eller kanadensiska (hangarfartyg, postväsende & dyl.), det viktiga är att de beslut som skall tas fattas i demokratisk ordning och på lämplig (lägsta möjliga) nivå.


...


Under 'vackra upplevelser i vardagen' arkiverar jag förresten att gå nedför en två hundra meter lång kastanjeallé med solsken som här och var letar sig ner genom lövverket, med Belle & Sebastian i hörlurarna. Om jag på ett popkulturellt och tonårsmässigt sätt skall peka ut musik som jag kan identifiera (och väl i viss mån definiera) mig själv med är det mer än någonting annat Belle & Sebastian. Stuart Murdoch är en outsägligt fin människa och jag känner mig väldigt ofta som en B&S-låt.

I'll leave them to do what they want,
I'll leave them to do what they need to,
I'll go and play with words and pictures,
I'll admit I'm feeling strange.

Liksom, precis så.

men hjälp

Men snälla människor. Jag börjar känna att tomtarna på radion äntligen, efter en lång tids ideologisk vilsenhet efter att luften gick ur Attac och resten av den sk. globala 'rättvise'rörelsen, har funnit en plats här i livet igen.

Och det hela verkar gå ut på att skrämma skiten ur folk medelst visioner om en smältande jord. De letar upp några antropologer, sociologer och andra som inte är klimatologer, oceanografer, limnologer och vad det nu kan vara. Ibland drar de dit någon som finner det fyndigt att kalla sig 'filosof' eller 'debattör'. Och så sätter de sig och pratar Domedagen, ryttare på gulbleka hästar och idkar civilisationskritik i största allmänhet. De hittar en tysk som är pessimistisk och en kines som sopsorterar. Och jag blir verkligen inte klok på det hela. Man utmålar det hela som ett givet faktum vilket det inte är. Nog för att det inte är mitt fält, men jag kan det tamigtusan bättre än någon tomte till generisk humanist, för att inte tala om journalister i gemen, herreje, jag har i vart fall läst oceanografi och jag ser faktiskt till att läsa både Nature och Science så gott som varje vecka.

Och vad tusan, även om starka data pekar på att det finns en signifikant mänsklig påverkan på klimatet, finns det trots allt gott om rimliga invändningar. Särskilt som att kunskaperna om hur klimatet styrs är skrala. Jag menar, klimatet varken är eller har varit något statiskt, bara nu under kvartär har vi haft glacialer och interglacialer litet omvartannat. Och riktigt vad som styr skiftningarna är inte klart, på lång sikt kommer givetvis sådant som kontinentaldriften att betyda mycket, men att förklara sådant som skiftningarna under de senaste årmiljonerna är inte lätt, direkt. Det finns inga modeller och det är svårt att säga vad som är en del av större processer och vad som inte är det. Man kan ana samband, man kan sätta upp en vettig hypotes och det är mycket klokt att göra något åt det i fall om att, men att presentera det som ett så här är det är bara korkat. Nog för att det finns vissa sanningar som en del på SR tycker skall bekräftas, men herreje.

Givetvis, med tanke på vad som kan stå på spel så är det ju klokt att göra någonting (och det rätt så drastiska åtgärder), men att försöka skrämma folk med de mest bisarra av vulgoargument får mig bara att stänga av radion och muttra om att det finns idioter överallt. Man förenklar och överdriver så mycket att de bara blir lögnaktigt. Och dessutom är det inte journalisters trovärdighet som till slut går i putten utan de vars data dessa tomtar gör till någonting de inte är. Vad fan, börjar man med att fråga folk vad de gör för att jorden inte skall gå under har man en lätt bisarr uppfattning om den egna artens betydelse.

Total illvilja mot allt som existerar utom månne svartvinbärste och Belle & Sebastian

Den jävel som kom på klockan sju på morgonen borde föras ut - i gryningen, givetvis - och skjutas. Jag uppskattar inte klockan sju. Faktum är att jag ser det som en personlig förolämpning. Jag känner mig kränkt. Jag funderar på att leta mig upp en statlig myndighet att ta upp detta med, att se till att riktigt få prata ut om hur kränkt jag känner mig.

Jag borde göra något åt min dygnsrytm. Och jag borde pluggat antibiotika ikväll. Jag har skrivit 'Antibiotika' och 'Antihelmintika' dragit streck mellan dem. Och det är ungefär det. Jag hade tänkt att börja plugga i tid, vara en Duktig Student som inte panikpluggar sista veckan, som jag brukar göra. Men fan, jag orkar inte. Ikväll är en kväll av olust inför alla måsten och av trötthet.

(Vän av ordning skulle väl säga "men gå och lägg dig då". Vän av ordning kan hålla truten.)

...

Busschaufförer borde, i den mån de inte är kapabla att öppna en dörr som befinner sig ungefär en och en halv meter från deras vänstra öra när någon står och bankar på sagda dörr, bli föremål för disciplinära åtgärder. Förslagsvis i form av utarmat uran.

terapi

Det finns något visst med att efter att ha suttit och skrivit i tre timmar gå ut och gå på breda skogsvägar i regnet och dunklet, under nyutsprungna löv.

Åh.

klockan femdiset

Det här med middagar i ett valfritt svenskt villaområde under den varma årstiden är hemskt fascinerande. Nog för att det är att slå in öppna dörrar, men herreje, dessa grillar. Svenska heterosexuella män av en viss typ har hittat ett sätt att laga mat som inte kräver varken kunskaper, råvaror eller verktyg vars nyttjande skulle kunna ifrågasätta deras sexualitet i andra mäns ögon. Personligen har jag aldrig riktigt blivit särskilt förtjust i det här med att grilla hela sommaren, och patologikursen gjorde att jag kände mig sedd, bekräftad och uppmuntrad i mitt ogillande.

Vi har grannar, grannar med en enorm plasmatv och inte en enda bokhylla i hela huset så vitt jag vet. Och de grillar. Vad de grillar! De har under de senaste fem åren varit fast i ett grilldille utan dess like... och jag har under den gångna veckan mer och mer funderat på att luta mig över häcken och tjöta litet rent allmänt om grill, grilltips, hårt stekt fläsk- och nötkött. Sedan leder jag på ett snyggt sätt över samtalet till ämnen som matstrups-, ventrikel-, tjocktarms- och ändtarmscancer. Samtidigt som jag ser till att det fortfarande är en mycket trevlig konversation grannar emellan, sådärnivet. En hel del höhö och kanske något om hur fint ligustern växer och men se, där är de där jäkla skatorna som skiter överallt igen, att aldrig någon av katterna kan ta dem. Och så vidare. Ja, det funderar jag på om jag skall göra. Slå ett slag för folkhälsan, liksom.

Nu är jag litet raljant och orättvis. Det skall man vara. Det har jag sett på TV.

en debut

Jag antar att det bara var en tidsfråga.

Över huvud taget, med tanke på den språkliga narcissism jag sedan länge ligger inne med så är det kanske litet förvånande att jag inte tagit steget innan, men nu har det alltså hänt. Jag har en blogg. Eftersom att jag i stor utsträckning skriver för att jag efter några månader själv skall kunna gå tillbaka och småfnissa åt mina tourettesepisoder kommer det här kanske bli världens minst publika blogg. Troligen så ger jag upp den efter ett par veckor. Jag kommer knappast att lämna ut länken till någon. Och jag vet inte riktigt hur den kommer att arta sig, men återkommande teman kommer nog att vara musik, litteratur, medicin, biologi, kaffe, språk, besynnerliga ting som händer när man är ute och beter sig sent om natten, en del konst och design, katter och mat. Samt såklart en massa bittert gnäll på världen i allmänhet och människor synnerhet.

Ja, det blir helt enkelt ett spännande litet experiment. Framförallt som att jag kommer att behöva disciplinera min allt annat än slimmade och koncisa svenska. Men det är klart, om ens ideal är ryskan och man känner sig personligen kränkt av 1906 års stavningsreform så blir det lätt så här. Eventuelle läsare, jag ber om tillgift.

...

Till den som det berör,

Nota bene; jag ägnar mig åt sarkasmer och ironi with abandon, raljerande över folk som förtjänar det och folk som inte förtjänar det, illvilliga små önskningar, allmän kverulans och ett språk som är på pin kiv invecklat. Jag har även en garanterat urmodig syn på vad som är allmänbildning och hyfs. Det behöver inte påpekas för mig, jag är ovanligt perceptiv av mig. Det sa redan min lågstadiefröken. Passar det hela inte finns det i allmänhet en bakåtknapp någonstans härovan. Troligtvis till vänster. (Nej, inte där. Vänster, det är där man kan känna ett pulserande i trakterna av bröstvårtan. Där ja. Oh, det finns ingen anledning att känna sig generad! Jag brukar också behöva känna efter.)