en debut

Jag antar att det bara var en tidsfråga.

Över huvud taget, med tanke på den språkliga narcissism jag sedan länge ligger inne med så är det kanske litet förvånande att jag inte tagit steget innan, men nu har det alltså hänt. Jag har en blogg. Eftersom att jag i stor utsträckning skriver för att jag efter några månader själv skall kunna gå tillbaka och småfnissa åt mina tourettesepisoder kommer det här kanske bli världens minst publika blogg. Troligen så ger jag upp den efter ett par veckor. Jag kommer knappast att lämna ut länken till någon. Och jag vet inte riktigt hur den kommer att arta sig, men återkommande teman kommer nog att vara musik, litteratur, medicin, biologi, kaffe, språk, besynnerliga ting som händer när man är ute och beter sig sent om natten, en del konst och design, katter och mat. Samt såklart en massa bittert gnäll på världen i allmänhet och människor synnerhet.

Ja, det blir helt enkelt ett spännande litet experiment. Framförallt som att jag kommer att behöva disciplinera min allt annat än slimmade och koncisa svenska. Men det är klart, om ens ideal är ryskan och man känner sig personligen kränkt av 1906 års stavningsreform så blir det lätt så här. Eventuelle läsare, jag ber om tillgift.

...

Till den som det berör,

Nota bene; jag ägnar mig åt sarkasmer och ironi with abandon, raljerande över folk som förtjänar det och folk som inte förtjänar det, illvilliga små önskningar, allmän kverulans och ett språk som är på pin kiv invecklat. Jag har även en garanterat urmodig syn på vad som är allmänbildning och hyfs. Det behöver inte påpekas för mig, jag är ovanligt perceptiv av mig. Det sa redan min lågstadiefröken. Passar det hela inte finns det i allmänhet en bakåtknapp någonstans härovan. Troligtvis till vänster. (Nej, inte där. Vänster, det är där man kan känna ett pulserande i trakterna av bröstvårtan. Där ja. Oh, det finns ingen anledning att känna sig generad! Jag brukar också behöva känna efter.)