vad folk är lustiga

Någonting jag finner roande är hur den europeiska mer extrema vänstern är totalt oförmögen att få några mer eller mindre nya tankar in i sina små inskränkta huvuden; det känns litetgrann som att den enda orättvisa som på något sätt kan existera (och därför måste kastas sten emot) måste kunna sammankopplas med USA och det ack så nebulösa stackars begrepp som är 'kapitalismen'. Jag menar, det blir bara ett oartikulerat, något barnsligt och rätt trumpet primalvrål rätt ut i luften utan någon synbar tankemöda bakom det hela.

Ta föreliggande G8-möte, varför inte demonstrera för ett ingripande i Sudan där över ett par hundra tusen antas ha dött och mångdubbelt fler är på flykt. Det är den absolut största humanitära katastrofen i världen för tillfället, och tillåts hända, i princip. Jämför intresset och engagemanget för Darfur och det för... nå, exempelvis ett par tusen karlar i orange overaller (det finns säkert andra färger med) som fångats in av amerikanska marinkåren när dessa karlar (då troligtvis inte klädda i orange overaller) var på kalashnikovhajk uppe i Hindu Kush. Med det inte sagt att det inte kan finnas frågetecken vad gäller hur dessa behandlas... men det känns litetgrann som att en del människor har ett visst schema att följa när de försöker hitta saker som är värda att engagera sig i, och att de väldigt snabbt stryker företeelser som inte medger så mycket antiamerikanskt gallskrikande. Man kan ju göra som så att man frågar sig, vad är värst? I en värld som inte är som man vill att den skall vara, vad är mest angeläget?

Och, om nu det känns litet otrevligt då ju Sudans regering dominerats och domineras av fundamentalistiska muslimer av den sort som finner det för gott att stena folk som ligger med litet vem de vill - och därför är the good guys, eftersom att USA för krig mot en del dylika - så kan man ju hitta annat att klaga på.* Putin tillexempel, pressfriheten i Ryssland blir mer och mer någonting som mest finns i idévärden, Tjetjenien är en kadyrovtsybemängd soppa av kontraktsmord, kidnappningar och allmän rättsosäkerhet och misär. Kan det vara värt en gatsten? Eller kanske ett tåg? En petition? Talkörer? Nakna, målade människor som ränner runt som berusade älgar och låter? En heart-rendering rendition of Give Peace a Chance? Nähäpp. Man har ju redan bestämt vad som är ont och gott. (Är det bara jag som skulle vilja bussa ett koppel svältfödda religionssociologer på de här... antiglobalisterna (eller vad de nu vill kallas)? Gärna med utgångspunkten att jämföra deras sätt att tänka och resonera med... tja, ett koppel Moral Majority-tjommar?)

Men jag antar att alla behöver någonting att göra. Liksom, det är ju inte direkt som så att någon direkt lyssnar på dem. Och så mycket bättre för oss alla på det sättet. De slipper genera sig i en situation där de faktiskt har ansvar för något mer än stenläggningen i nordtyska städer och vi andra slipper att någon ställer till den orättfärdiga världsordning som halverat världsfattigdomen sedan slutet av sextiotalet. En win-winsituation för alla förutom gatukontoren i de stackars städer som drabbas av Cirkus Social Rättvisa.

(Jag menar, tjenare. Tror de verkligen att det finns någon liten trollstav som Bush tjyvhåller på som, om man viftade på den, skulle kunna ge hela världens befolkning kulturskola och ekologiskt odlade, icke-genmodifierade kikärtor på bordet? Tror de att vi, efter tio tusen år av svält, stora klyftor, krig (och allt annat som kom med den neolitiska revolutionen) bara skall kunna säga 'häpp!' och sedan är allt bra? Kan det inte vara så att det faktiskt tar litet tid? Men att det faktiskt går åt rätt håll? Och att man kan prata med sin lille vän herr Empiri om det där, om man vill. (Inte för att man måste.) Det där med idealism verkar bli blind idealism såpass snabbt att hela företeelsen borde avskaffas. Finns det en ansvarig myndighet? Vart skriver man för att klaga? Kan Ring P1 hjälpa?)

---

Syster är nu ute och beter sig efter att ha tagit studenten. Jag är en glad och stolt storebror. Nyss såg jag en mycket fin dokumentär om de som arbetar på Eremitaget i Petersburg. Fruktansvärt fascinerande och väldigt gripande människoöden, från den unga fd. soldaten som var med om konflikten mellan Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach vid den tid då Sovjet krackelerade och nu funnit någon sorts själslig ro av att arbeta i tsarernas gamla palats till de (nästan uteslutande) kvinnor som vigt sitt liv åt de enorma konstsamlingarna. Människor som var gamla nog att ha upplevt både Stalins utrensningar och ett av andra världskrigets absolut värsta nidingsdåd, Leningrads belägring. Och... nå, det här inlägget är långt nog som det är, men vackert var det.

Framförallt så kom mycket av det så typiskt ryska fram (som så mycket annat är schabloner, men alla schabloner kan säga en del de med), den enorma förmågan att uthärda, värdigheten och kärleken till kulturen. (Sverige känns så fattigt och provinsiellt ibland, bara man jämför med länder som Finland.) Jag saknar Petersburg, jag saknar ryskan och Ryssland och nu skall jag nog läsa ett manus till en pjäs av en av alla dessa gudabenådade författare som Ryssland har en tendens att spotta ur sig, Drakon (Draken) av Jevgenij Schwarz. Manuset fick jag för något år sedan och åh, jag saknar Slaviska institutionen. Varför finns det så litet tid? Varför finns det så många härliga litteraturer vars språk man vill kunna? Ack. Nå, italienska till hösten. Mer ryska om... något år?

Jag är ju i vart fall något av en poster boy för dessa såväl humanistiskt bevandrade som naturvetenskapligt skolade läkare som författarna till otaliga policydokument vill att vi skall bli. Det känns bra och jag vill ha en kaka för'et.

Förresten: Emily Loizeau är underbar. Leta upp videon till Je suis jalouse!

---
* Jag har fått mina mycket långa och synnerligen bisatsbemängda meningar uppmärksammade och berömda ett antal gånger nu. Det ryktas om en fanclub.