blod & mord

Det finns frustration, och så finns det att vara beroende av Västtrafik för att komma till skolan och jobbet. Herrejävlar.

Jag har, eftersom att jag har litet besynnerliga prioriteringar, läst in en tio poängs botanikkurs på distans i vår. Och nu i veckan har det varit exkursioner, labbar och så vidare. Det har varit trevligt. Idag var det tenta. Jag tog rätt buss (en ganska tidig buss) men kände vid Svingeln att, nej jag går av och tar en åtta. Då satt jag på femtioåttan, som åker förbi Botaniska, och institutionen ligger precis där. Men, eftersom att bussar har en tendens att köra fast tänkte jag att nej, jag tar en åtta istället. Då är jag där på tjugo minuter. Jag hade då inte fullt fyrtio minuter till tenta (alla som känner mig noterar hur sublimt ovanligt det är med att jag faktiskt vinnlägger mig om att vara i god tid, jag var själv förvånad). Jag kom fyrtiofem minuter sent. Det kom absolut ingen åtta, fem, tio, femton, tjugo och trettio minuter gick. Ingen jävla vagn. Alls.

Efter fyrtio minuter kommer en åtta, en åtta som tydligen hade fått maskinfel strax efter Redbergsplatsen. Detta hade inte meddelats i något högtalarsystem, det hade ju varit att begära för mycket.

Den segar sig sakta fram, ända fram till Chalmerstunneln. Där strömmen går, mellan Korsvägen och Mölndal. Jag går till Valand, hoppar på en sjua och sitter och svär, svär och svär. Och till tentan kommer jag kvart i tio. Någon borde kölhalas.

Exempelvis de där fryntliga jävlarna som är ansvariga för Västtrafiks reklamkampanjer. Det blir ju mest ett enda stort hån. Morr.