om lyckan i antibiotika

Någon gång skall jag leta upp den avgrundsande som döper alla olika antibiotika och prata litet allvar med denne. Flukloxacillin. Doxycyklin. Ciprofloxacin. Tigecyklin. Konsekvens? Nähä då!

Ärligt talat. Någon borde ha stryk.

I och för sig, det hör väl till tingens natur att - med undantag för en och annan heroiskt kämpande taxonom - i princip alla som är aktiva inom biologi, biokemi och angränsande fält saknar både förmåga och vilja till att ordna saker på ett lättförståeligt och lättöverskådligt sätt.

---

Under begärliga prylar jag kan unna mig arkiverar vi:



Under begärliga prylar jag inte bör (och heller knappast kan) unna mig arkiverar vi:



Men, steampunk är tufft.


(... ja. Nu har jag ju skrivit en del. Skall jag kanske utsätta mina vänner och bekanta för länken? Hm.)

personlighetstester, cykelhjälmar & herpes

De två specialiteter som jag funderar mest på är psykiatri och neurologi. Jag kommer dock, om jag väljer den förra, få ta och skrapa bort stora dekaler som lyder 'Psycho', vilka går att återfinna på bägge sidor om min cykelhjälm. Jag antar att det inte vore god ton att låta dem vara kvar. Hjälmen är annars hemskt fin, kolsvart och av den där skaterhjälmtypen som viskar förföriskt om de sovjetiska pansartrupperna.

Apropå det här ovan:

Disorder	Rating
Paranoid:	Low
Schizoid:	Moderate
Schizotypal:	Low
Antisocial:	Low
Borderline:	Low
Histrionic:	Low
Narcissistic:	Low
Avoidant:	Low
Dependent:	Low
Obsessive-Compulsive:	Low
-- Personality Disorder Test -- -- Personality Disorder Information --

Jag antar att det ligger något litet i det, även fast jag inte litar på dylika ting. Jag är hemskt stabil men är kanske litet för förtjust i ensamheten ibland. Eller kanske helt enkelt för van vid den. Nå. Nog med introspektiv. Jag bör lära mig saker om herpes! Herpes nu! Cytomegalovirus nu! Tenta på fredag! Kaffe nu!


Riktigt lika entusiastisk som Missan är jag väl inte

... men kanske inte just nu. Jag dricker te och funderar på att ladda upp saker på Bilddagboken, men jag känner mig nog litet för jagad för det nu. Det var lokal igår med Sassa, Lovisa, Agnes och ett par gossar varav en hette Joel, vi gick till Bryggeriet (vilket inte var min idé), jag gick hem tidigt, dels för att jag hade mycket att göra idag och dels för att oj, jag trivs inte på Avenyn och oj vad bisarrt dyrt det var. Jag menar, en ynkligt liten Whiskey Sour för 99 kronor är inte facilt någonstans, min fot att det är! Lägg till två öl för femtio kronor styck och nej, jag kände inte att det var valuta för pengarna. Bara för att de ligger på Avenyn och har ett odrägligt klientel, halvtaskig musik och småtrist inredning verkar de tro att de kan ta vilka priser som helst. Nästa vecka skall vi till mitt kårhus. Staropramen för tjugofem samt betydligt färre tribaltatueringar, och betydligt färre individer som särskilt ber om en Falcon i baren samtidigt som de passar på att fråga om de inte kan spela något av Arvingarna. Begränsa rösträtten!

(Jag antar att min elitism och alternativsnobbism är som mest påtaglig vad gäller vilka ställen jag går till.)


När jag kom hem roade jag mig med att fotografera litetgrann i trädgården.
Det gjorde mig litet lugnare till mods, och förundrade säkert eventuella
nattugglor bland grannarna.

nej tack

Åh. Om man nu gör som så att man skall lägga ned en kaffetermos för någon i dennes väska tar man väl och ser till att skruva igen den, right? Och tar inte och förstör hela ryggsäcken och dessutom Därv. Åh, jag blir så ledsen. Och jag är för snäll att säga till något. Fan, fan. Och jag vill inte göra någonting imorgon förutom att månne sjunga litet för Elin och äta litet gott, men jag kommer att få tjata för att slippa att gå ut och bete mig, jag vill inte gå ut och bete mig, jag känner mig sågott som alltid obekväm och vill hem. Sitta och dricka öl på ett lugnt litet ställe är en sak, men jag har ett väldigt ansträngt förhållande till klubbar. Det finns väldigt få som jag är förtjust i och allt som oftast blir det bara att jag kommer bort och sedan står där bland en massa människor som jag inte har något gemensamt med och så köper jag saker att dricka för att ha något att göra och inte bara stå och vara blyg, men så blir det ändå, fast jag är full och blyg och så går jag hem och är ledsen och har dessutom gjort av med alldeles för mycket pengar. Liksom... nej. Inte. Jag vill vara hemma och läsa, måla för en gångs skull känna att jag finns till litet för min egen skull. Om det vore en popklubb eller kanske Pustervik vore det väl en sak, men det blir det definitivt inte imorgon.

Och så är bokjäveln slut på både Adlibris och Bokus. >.< (Inte mina böcker! Det gör ont!)


---


Nu har jag i vart fall hittat någonting att göra ikväll som jag trivs med. Jag äter jordgubbar, dricker vin, lyssnar på Camera Obscura och läser om tidiga deuterostomer på wikipedia.

produktivitet

Nå. Idag har jag dragit venblod för första gången, det gick bra. Jag är ganska hygglig på att sticka, inbillar jag mig. Det var i stort en ganska så produktiv dag, jag tog mig från Östra, där vi hade gruppundervisning medelst nålar, till Farmakologen och började med sommarens aktiviteter. Det handlar om att undersöka hur varianter av genen till ett protein i immunförsvaret som heter komplementfaktor H (komplementsystemet: en skock proteiner som åker runt i blodbanan och ställer till det för bakterier och annat oknytt) korrelerar med vissa personlighetsdrag samt hur det påverkar benägenheten att få en del psykiska sjukdomar. Jag kör en massa prover från patienter, kollar vilka varianter de har och jämför sedan med personlighetstest och sjukhistoria. Ungefär vad jag gjorde förra sommaren, men då var vi intresserade av en rackare som heter CRP och hur den påverkade saker och ting. Komplexa prylar som jag skulle kunna skriva litet mer om ifall klockan inte var kvart över tolv. Det är i vart fall väldigt kul och intressant. Jag trivs väldigt bra på Farmakologen, det är fullt med något flummiga, väldigt skärpta och mycket trevliga människor. Väldigt få morgonmänniskor. Morgonmänniskor skrämmer mig och jag har en tendens att få utslag om jag är för nära dem för länge. Med litet tur kanske jag får börja doktorera där om några terminer. Jag är ju egentligen som klippt och skuren för akademika.

Men nu borde jag nog sova.

(Frågan är: skall jag kanske ge folk länken hit? Den enda jag hittills anförtrott med detta är Elin, men är det kanske dags att vidga sin läsekrets? Mitt ego vill det helt klart. Hm.)

det officiella New Hampshirepåskägget 2007

Jag hittade det här via Wonkette. Jag får säga att jag finner det hela hemskt gulligt. Wonkette är för övrigt en mycket trevlig företeelse och har en tendens att rota fram de mest underhållande små ting som folk i Washington kan tänkas ägna sig åt. Man mår bra av amerikansk politik i lagom doser. Det är helt galet på ett sätt som väl egentligen inte är så mycket galnare än valfritt europeiskt land (förutom de senaste sju åren då, kanske), det är bara det att de är galna på så uppfriskande och annorlunda sätt.

I övrigt har jag via blocket hittat mig ett snyggt köksbord för endast 200 med stolar för ytterligare 200. Det var riktigt trevliga italienska prylar som väl borde kosta betydligt mycket mer, men jag invänder inte. Jag får två bordsskivor, en träskiva och en skiva glas som är cirkus 170*70*4 centimeter. Den senare blir ju rent okristligt tung, så jag får se om jag nöjer mig med enbart träskivan när jag hämtar det hela imorgon. Billigt köksbord gör att jag känner att jag kan kosta på mig en kartellampa:



Kanske den till höger, men troligare är att det blir en azurblå. Dessutom har jag i princip bestämt mig för en Midsummer Light-lampa:



Kanske i grönt, dock. Det återstår att bestämma. Nu funderar jag på att gå ut och gå riktigt långt så jag slipper den totalt galna företeelsen på TV ikväll. Fredrik och Charlie hade födelsedagsfest igår och jag har haft klart nedsatt kognitiv förmåga idag. Det där med att gå upp nio för att ta sig till gitarrlektionerna har gjort mina lördagar betydligt mycket mer effektiva och smärtfyllda i... nå, nästan två år nu. Jag antar dock att det hela är värt det.

voff

Apropå det där knepiga djuret människa och att ingenting någonsin är enkelt, framförallt inte moral och etik och att man faktiskt kan vara både väldigt ond och väldigt medkännande:

Och kanske att man i görligaste mån får försöka att se allting för vad det är och inte i analogier med annat. Och kanske någonting om faran i det där med att grunda moraliska resonemang på känslor och storvulna idéer om människonatur, folksjäl och annat som är så långt ifrån nytert resonerande utifrån den verklighet man lever i man bara kan komma.

Och det här är apropå dumma människor med illa definierade men avgjort islamassocierade olustkänslor inför prospektet att en dag vakna upp med Turkiet i EU. Hittat via Johan Norberg.

Och igår var det Europadagen och jag såg litet fler unionsflaggor än vanligt, vilket gjorde mig på gott humör. Sedan kommer man ju givetvis hem och sätter på radion och får höra någon övervintrad 68-tomte som piper, gnäller och kvider över att EU är så hemskt och odemokratiskt (och att allt går åt helvete, de dumma kapitalisterna eldar med barn i stora ugnar, det var bättre förr när Palme var med och en biobiljett kostade en femtioöring och färgerna är inte längre lika klara som de var när jag var liten, det måste bero på kapitalismen). Och nå, just det stämmer ju. EU är ju inte demokratiskt, men frågan är ju litet vad det innebär och varför det är så. Organisationen är ju till sitt ursprung mellanstatlig, och mellanstatlighet är ju inte särskilt demokratisk. Det går inte, det blir politker- och diplomatvälde när besluten tas i mer eller mindre slutna rum, av folk som om de alls är valda i vart fall inte är valda till just det de gör. Praktexemplet är FN som ju inte är demokratiskt för fem öre.

Det bästa (och enda) sättet att göra EU demokratiskt är ju att göra organisationen federal, ge parlamentet beslutanderätt, inrätta ett tvåkammarsystem med en folkförsamling (de gamla romerska termerna är de som jag rent instinktivt tycker bäst om) där varje land väljer ett antal ledamöter utefter folkmängd (som idag, mer eller mindre) samt en senat där varje land har samma antal senatorer. Och ha en kommission eller vad man nu kallar det som får vara den exekutiva makten, och den får tas ur parlamentsmajoriteten. Som i en hel del federala statsförbund. Det hade dock inte varit att göra EU till USA som en del selektivt lobotomerade individer hävdar; federalism handlar om driftsformerna för det hela, inte om innehållet. Det kvittar om så ett federalt EU har hand om i princip enbart den gemensamma valutan och marknaden samt en blåsorkester i Tibro eller om det skulle ha plikter som centralmakten i ett statsförbund som det australiska eller kanadensiska (hangarfartyg, postväsende & dyl.), det viktiga är att de beslut som skall tas fattas i demokratisk ordning och på lämplig (lägsta möjliga) nivå.


...


Under 'vackra upplevelser i vardagen' arkiverar jag förresten att gå nedför en två hundra meter lång kastanjeallé med solsken som här och var letar sig ner genom lövverket, med Belle & Sebastian i hörlurarna. Om jag på ett popkulturellt och tonårsmässigt sätt skall peka ut musik som jag kan identifiera (och väl i viss mån definiera) mig själv med är det mer än någonting annat Belle & Sebastian. Stuart Murdoch är en outsägligt fin människa och jag känner mig väldigt ofta som en B&S-låt.

I'll leave them to do what they want,
I'll leave them to do what they need to,
I'll go and play with words and pictures,
I'll admit I'm feeling strange.

Liksom, precis så.

men hjälp

Men snälla människor. Jag börjar känna att tomtarna på radion äntligen, efter en lång tids ideologisk vilsenhet efter att luften gick ur Attac och resten av den sk. globala 'rättvise'rörelsen, har funnit en plats här i livet igen.

Och det hela verkar gå ut på att skrämma skiten ur folk medelst visioner om en smältande jord. De letar upp några antropologer, sociologer och andra som inte är klimatologer, oceanografer, limnologer och vad det nu kan vara. Ibland drar de dit någon som finner det fyndigt att kalla sig 'filosof' eller 'debattör'. Och så sätter de sig och pratar Domedagen, ryttare på gulbleka hästar och idkar civilisationskritik i största allmänhet. De hittar en tysk som är pessimistisk och en kines som sopsorterar. Och jag blir verkligen inte klok på det hela. Man utmålar det hela som ett givet faktum vilket det inte är. Nog för att det inte är mitt fält, men jag kan det tamigtusan bättre än någon tomte till generisk humanist, för att inte tala om journalister i gemen, herreje, jag har i vart fall läst oceanografi och jag ser faktiskt till att läsa både Nature och Science så gott som varje vecka.

Och vad tusan, även om starka data pekar på att det finns en signifikant mänsklig påverkan på klimatet, finns det trots allt gott om rimliga invändningar. Särskilt som att kunskaperna om hur klimatet styrs är skrala. Jag menar, klimatet varken är eller har varit något statiskt, bara nu under kvartär har vi haft glacialer och interglacialer litet omvartannat. Och riktigt vad som styr skiftningarna är inte klart, på lång sikt kommer givetvis sådant som kontinentaldriften att betyda mycket, men att förklara sådant som skiftningarna under de senaste årmiljonerna är inte lätt, direkt. Det finns inga modeller och det är svårt att säga vad som är en del av större processer och vad som inte är det. Man kan ana samband, man kan sätta upp en vettig hypotes och det är mycket klokt att göra något åt det i fall om att, men att presentera det som ett så här är det är bara korkat. Nog för att det finns vissa sanningar som en del på SR tycker skall bekräftas, men herreje.

Givetvis, med tanke på vad som kan stå på spel så är det ju klokt att göra någonting (och det rätt så drastiska åtgärder), men att försöka skrämma folk med de mest bisarra av vulgoargument får mig bara att stänga av radion och muttra om att det finns idioter överallt. Man förenklar och överdriver så mycket att de bara blir lögnaktigt. Och dessutom är det inte journalisters trovärdighet som till slut går i putten utan de vars data dessa tomtar gör till någonting de inte är. Vad fan, börjar man med att fråga folk vad de gör för att jorden inte skall gå under har man en lätt bisarr uppfattning om den egna artens betydelse.

Total illvilja mot allt som existerar utom månne svartvinbärste och Belle & Sebastian

Den jävel som kom på klockan sju på morgonen borde föras ut - i gryningen, givetvis - och skjutas. Jag uppskattar inte klockan sju. Faktum är att jag ser det som en personlig förolämpning. Jag känner mig kränkt. Jag funderar på att leta mig upp en statlig myndighet att ta upp detta med, att se till att riktigt få prata ut om hur kränkt jag känner mig.

Jag borde göra något åt min dygnsrytm. Och jag borde pluggat antibiotika ikväll. Jag har skrivit 'Antibiotika' och 'Antihelmintika' dragit streck mellan dem. Och det är ungefär det. Jag hade tänkt att börja plugga i tid, vara en Duktig Student som inte panikpluggar sista veckan, som jag brukar göra. Men fan, jag orkar inte. Ikväll är en kväll av olust inför alla måsten och av trötthet.

(Vän av ordning skulle väl säga "men gå och lägg dig då". Vän av ordning kan hålla truten.)

...

Busschaufförer borde, i den mån de inte är kapabla att öppna en dörr som befinner sig ungefär en och en halv meter från deras vänstra öra när någon står och bankar på sagda dörr, bli föremål för disciplinära åtgärder. Förslagsvis i form av utarmat uran.

terapi

Det finns något visst med att efter att ha suttit och skrivit i tre timmar gå ut och gå på breda skogsvägar i regnet och dunklet, under nyutsprungna löv.

Åh.

klockan femdiset

Det här med middagar i ett valfritt svenskt villaområde under den varma årstiden är hemskt fascinerande. Nog för att det är att slå in öppna dörrar, men herreje, dessa grillar. Svenska heterosexuella män av en viss typ har hittat ett sätt att laga mat som inte kräver varken kunskaper, råvaror eller verktyg vars nyttjande skulle kunna ifrågasätta deras sexualitet i andra mäns ögon. Personligen har jag aldrig riktigt blivit särskilt förtjust i det här med att grilla hela sommaren, och patologikursen gjorde att jag kände mig sedd, bekräftad och uppmuntrad i mitt ogillande.

Vi har grannar, grannar med en enorm plasmatv och inte en enda bokhylla i hela huset så vitt jag vet. Och de grillar. Vad de grillar! De har under de senaste fem åren varit fast i ett grilldille utan dess like... och jag har under den gångna veckan mer och mer funderat på att luta mig över häcken och tjöta litet rent allmänt om grill, grilltips, hårt stekt fläsk- och nötkött. Sedan leder jag på ett snyggt sätt över samtalet till ämnen som matstrups-, ventrikel-, tjocktarms- och ändtarmscancer. Samtidigt som jag ser till att det fortfarande är en mycket trevlig konversation grannar emellan, sådärnivet. En hel del höhö och kanske något om hur fint ligustern växer och men se, där är de där jäkla skatorna som skiter överallt igen, att aldrig någon av katterna kan ta dem. Och så vidare. Ja, det funderar jag på om jag skall göra. Slå ett slag för folkhälsan, liksom.

Nu är jag litet raljant och orättvis. Det skall man vara. Det har jag sett på TV.

en debut

Jag antar att det bara var en tidsfråga.

Över huvud taget, med tanke på den språkliga narcissism jag sedan länge ligger inne med så är det kanske litet förvånande att jag inte tagit steget innan, men nu har det alltså hänt. Jag har en blogg. Eftersom att jag i stor utsträckning skriver för att jag efter några månader själv skall kunna gå tillbaka och småfnissa åt mina tourettesepisoder kommer det här kanske bli världens minst publika blogg. Troligen så ger jag upp den efter ett par veckor. Jag kommer knappast att lämna ut länken till någon. Och jag vet inte riktigt hur den kommer att arta sig, men återkommande teman kommer nog att vara musik, litteratur, medicin, biologi, kaffe, språk, besynnerliga ting som händer när man är ute och beter sig sent om natten, en del konst och design, katter och mat. Samt såklart en massa bittert gnäll på världen i allmänhet och människor synnerhet.

Ja, det blir helt enkelt ett spännande litet experiment. Framförallt som att jag kommer att behöva disciplinera min allt annat än slimmade och koncisa svenska. Men det är klart, om ens ideal är ryskan och man känner sig personligen kränkt av 1906 års stavningsreform så blir det lätt så här. Eventuelle läsare, jag ber om tillgift.

...

Till den som det berör,

Nota bene; jag ägnar mig åt sarkasmer och ironi with abandon, raljerande över folk som förtjänar det och folk som inte förtjänar det, illvilliga små önskningar, allmän kverulans och ett språk som är på pin kiv invecklat. Jag har även en garanterat urmodig syn på vad som är allmänbildning och hyfs. Det behöver inte påpekas för mig, jag är ovanligt perceptiv av mig. Det sa redan min lågstadiefröken. Passar det hela inte finns det i allmänhet en bakåtknapp någonstans härovan. Troligtvis till vänster. (Nej, inte där. Vänster, det är där man kan känna ett pulserande i trakterna av bröstvårtan. Där ja. Oh, det finns ingen anledning att känna sig generad! Jag brukar också behöva känna efter.)