under en rhododenron

Ett av mina allra bästa beslut vad gäller privatekonomi under den här våren var helt klart att teckna en prenumeration på Neo. Det är så trevligt med en journalistik som inte bara är ett halvbildat jamsande där det inte finns någon som helst vilja eller förmåga till att, som det heter, problematisera. Där det finnns en intellektuell hederlighet, där det finns framtidstro och en förmåga att se saker för vad de är i en större utsträckning än vad den svenska pressen brukar klara av.

Det senaste numret behandlar islamism, med medverkande skribenter som Irshad Manji och Fleming Rose, Jyllands-Postens kulturredaktör. Den senare verkar i förbifarten vara en betydligt mer... nå... sansad person än exempelvis herr Byström här i stan, och det säger väl kanske något. Över huvud taget så är ett tema skillnaden mellan pluralism och multikulturalism, ett nebulöst begrepp som jag tycker hjärtligt illa om. Pluralismen är en av vårt samhälles främsta dygder, och en följd av ett flertal av de värderingar som en del människor verkar vara villiga att dagtinga med för att vara PK-multikulturell. Det finns ideologier, tankemönster och - blasfemi! - religioner som inte går särskilt väl ihop med västerländska (ett ord jag här använder med en sorts uppskattande ironi) idéer om alla människors lika värde, yttrandefrihet och liknande. Och idéer om dhimmistatus (eller tvångsomvändelser för avgudadyrkare), en grundläggande uppdelning av mänskligheten mellan vi och dom, med mera... våld som fullgott sätt att nå sina mål, nå det är inte oproblematiskt. Religioner har väl alltid en tendens att ställa till saker och ting på ett grandiost sätt med stora härar som marscherar hit och vart för att någon grinig karl känner sig kränkt, men ändå. Det finns någonting djupt inom islam, som har att göra med att grundaren var fältherre, som ger muslimer fler problem än exempelvis kristna och buddhister har. Kristendomen tillbringade sina första tre hundra år med att vara en förföljd underklass' religion, islam tillbringade sina första tre (sex, nio) hundra år med att vara en erövrande överklass' religion. Det blev en politisk ideologi av det hela på ett annat sätt än för de flesta andra världsreligioner och då tillstöter problem i samhällen där det inte är en rättighet att inte bli kränkt, bland annat. Och jag förstår ärligt talat inte hur människor med en humanistisk livssyn kan bli så förskräckta över att man påpekar det.

För att uttrycka sig litet mer drastiskt, både kejsar Ashoka och Tenochtitlans prästkonungar motiverades av sina respektive religioner vad gällde sina politiska gärningar. Hur hantera ett hypotetiskt Sverige där Ashoka samt en skock aztekfurstar väljer att bosätta sig? Den förste vill ha statliga bidrag till blommor att offra och till ljus att tända. De senare vill ha statliga bidrag till att bygga höga, spetsiga byggnader på vars tak de kan skära ut hjärtan ur folk så att solen skall gå upp nästa dag. Hej kulturrelativism?

Personligen anser jag att religionsfriheten är inte absolut, den är villkorad och den kan inskränkas, och den inskränks, när den hotar andra, för oss mer viktiga, värden. (Och det är ju givetvis värden som inte är mer absoluta än andra, men som tillräckligt många förvirrade primater delar för att dessa skall ha inkluderats både i svensk lag och för den delen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.) Det är inte jämlikt med avseende på hjärnspöken, men det är en förutsättning för annan, mer meningsfull, jämlikhet.

I övrigt hade de en intressant artikel om den politiske Gunnar Ekelöf som gjorde mig rätt förtjust. Jag har varit hemskt glad i'na ända sedan jag fick tag i Diwan över fursten av Emigon någon gång i urtiden, mysticismen, förnimmelser av Rumi Jalaluddin och sufismen, mötet mellan Västerlandet och det invaderande Österlandet i gränsprinsarnas Anatolien, en förundran och en sorgsenhet över att finnas till, en skönhet och en skörhet som hos en fjärilsvinge... hemskt tilltalande alltihop. Jag är hemma hos mor och far och googlande bibringade mig inte något ur den diktsamlingen. Ack.

Nå. Nu skall jag sola. Trådlöst är bra.

att baka muffins - en fotoresa

Ну, ладно. Jag och moja dorogaja Agnes skulle baka muffins. Vi pep, kved och blev lyckliga ganska så snabbt, mycket på grund av att ingen var särskilt utsövd. Muffinsen var i allra högsta grad goda, det var timjan- och soltorkade tomatermuffins samt blåbärs- och limemuffins.

Dorogaja uppskattar min stora,
brutala kniv.

Vi var spirituella. Apropå det för mig aktuella adrassandring.se kom vi på att det bör finnas något som heter madrassandring.se. Efter ett tag kom vi på följande:

Ful?
Småfet?
Ganska tråkig?
Luktar du konstigt?
Då är madrassandring.se något för dig!
madrassandring.se - dating för den mindre kräsne

Jag tänkte ta ett muffinskort med muffinsar
liksom som bergstoppar, men Agnes huvud
ville inte rikigt. Notera den flygande muffinsen.

Vi funderade även på det här med Jesus. Vi kom på att det där med 'tag din säng och gå!' verkade litet för inövat för att det skulle vara något han kom på bara sådär. Eftersom han var snickare i gott och väl femton år antog vi att det nog var någonting som satt i sedan innan. Liksom; 'tag din bokhylla och gå!' eller 'tag din ebenholtschiffonjé med utsökta sniderier och gå! Om du inte vill ha hemkörning, givetvis - det kostar en denar extra.' ... och så vidare.

Jag har alltid haft en fallenhet för
bakverksekvillibrism.

Sedan kom vi att prata missbruk. Vaniljsocker, framförallt. (Kan man röka vaniljsocker? Eller freebasar man det?) Det är så lätt att börja, det verkar så ofarligt. Men innan man vet ordet av står man där, förslaget leende och med darrande händer vid torrvaruhyllan på Hemköp. Och snart börjar man med kanel. Och sedan blir det saffran.

Hemskt. Egentligen.

Jag tycker om piren nedanför mig.

Sedan pratade vi om allt möjligt, om livet och om kärleken. Även om vi väl mest försökte komma på ekivoka kvickheter.

Hej platysma!Det blev med tiden kallt som tusan,
vi försökte ignorera detta.

Det hela var vackert. Min lägenhet är fin, men fortfarande alldeles för oinflyttad och tråkig. Dock har jag världens sötaste lampa, en Midsummer Light.

Любовь. Utsikt mot iMacen för några
dagar sedan. Mer på väggarna
nu!

självhävdelse

Jag kommer, om ett några månader, stå som medförfattare till en redigt seriös artikel om kopplingar mellan inflammation och beteende. Detta skall publiceras i en redigt seriös tidskrift. Jag kommer att tvinga alla jag känner att leta upp detta lilla alster via Pubmed. Yay!

klassicism

Jag känner så bisarrt många fina människor. Oh. Känn er älskade.

---

Jag är, sedan i söndags, boende på Norra älvstranden och den del av mig som är ättling till strävsamma norrländska torpare (vilket utgör 75 % av mig, 25 % är torpare från norra Skåne) som för att jävlas med klimatet, svälten och överheten vägrat att dö ut, ja den känner sig... nå, litet förvirrad. Jag vet inte riktigt om jag skall komma med en massa pladder om klass nu, men... nå. Här känns det litet besynnerligt. Inte i mitt hus, här är det fullt med studenter... men området i övrigt. Givetvis, jag trivs - här är lugnt, vackert, tyst om kvällarna, jag kan dricka mitt te vid älven och, nå... ordet är väl privilegierat. Och den strävsamme torparen vet väl inte riktigt vad han skall tycka. Och jag är medveten om att jag läser till läkare och allt sådant... men, tja. Det är det här med proletariat och jordproletariat, var man kommer ifrån, vad man är, stolthet över det och viss förvirring över vad man kommer att bli. Och hur det kommer att påverka en. Såklart, jag bor med SGS... det är bara det att jag inom inte alltför lång tid kommer att kunna köpa mig en lägenhet härute. Och jag vet ärligt talat inte hur jag skall förhålla mig till det.

Jag har hemifrån fått med mig vem jag är och var jag kommer ifrån... jag fick Eyvind Johnson att läsa när jag var elva... men jag har också fått ett väldigt lutherskt flit & förnöjsamhetsideal. Att arbete adlar. Och man blir en Olof. Vilket mina föräldrar avsett, och vilket de också levt efter. Men ändå. Det här är knepiga ting. Och jag tror verkligen inte att det finns enkla svar att komma med, och definitivt ingenting som kan skrivas på ett plakat. Och, nå. Jag blir förbryllad över den tvärsäkerhet som söner och döttrar ur gamla akademiker- och rent allmänt högreståndssläkter kan ha när de uttalar sig om dylika ting. Litet oavsett hur höger eller vänster de nu är.

Kanske framförallt om de är vänster. I vart fall idag. Men jag har ju mina åsikter. Jag undrar dock om samhällsklasser alls går att komma undan; om inte människan är en i allmänhet alltför hierarkisk varelse. Ett gott samhälle - litet beroende på ens personliga moral, givetvis - blir väl då kanske det där färst (en superlativ i tiden! Använd den!) vattentäta skott finns mellan de olika skikten. Och, månne, där skillnaderna inte är alltför stora. Oh, sådant är knepigt. Och man får vara försiktig. Man börjar med en silverskål och slutar med ett folkmord.

---

Jag är alltså inflyttad. Det är något av ett uppbrott, men jag trivs helt klart. Nu har jag en bananpaj att ta ut ur ugnen. Всего хорошего, ребята!

blod & mord

Det finns frustration, och så finns det att vara beroende av Västtrafik för att komma till skolan och jobbet. Herrejävlar.

Jag har, eftersom att jag har litet besynnerliga prioriteringar, läst in en tio poängs botanikkurs på distans i vår. Och nu i veckan har det varit exkursioner, labbar och så vidare. Det har varit trevligt. Idag var det tenta. Jag tog rätt buss (en ganska tidig buss) men kände vid Svingeln att, nej jag går av och tar en åtta. Då satt jag på femtioåttan, som åker förbi Botaniska, och institutionen ligger precis där. Men, eftersom att bussar har en tendens att köra fast tänkte jag att nej, jag tar en åtta istället. Då är jag där på tjugo minuter. Jag hade då inte fullt fyrtio minuter till tenta (alla som känner mig noterar hur sublimt ovanligt det är med att jag faktiskt vinnlägger mig om att vara i god tid, jag var själv förvånad). Jag kom fyrtiofem minuter sent. Det kom absolut ingen åtta, fem, tio, femton, tjugo och trettio minuter gick. Ingen jävla vagn. Alls.

Efter fyrtio minuter kommer en åtta, en åtta som tydligen hade fått maskinfel strax efter Redbergsplatsen. Detta hade inte meddelats i något högtalarsystem, det hade ju varit att begära för mycket.

Den segar sig sakta fram, ända fram till Chalmerstunneln. Där strömmen går, mellan Korsvägen och Mölndal. Jag går till Valand, hoppar på en sjua och sitter och svär, svär och svär. Och till tentan kommer jag kvart i tio. Någon borde kölhalas.

Exempelvis de där fryntliga jävlarna som är ansvariga för Västtrafiks reklamkampanjer. Det blir ju mest ett enda stort hån. Morr.

fniss

Jag har hittills i två diskussioner om särartsfeminism kontra jämlikhetsfeminism, orsaker till att olika drag är olika förekommande hos kvinnor och män och dylikt fått Grön Ungdoms språkrör att fly ned till Saturns dansgolv alternativt lägga på luren. Go me.

Det hela påminner mig ganska mycket om när jag försökte prata evolution med pingsvänner på LM.

vad folk är lustiga

Någonting jag finner roande är hur den europeiska mer extrema vänstern är totalt oförmögen att få några mer eller mindre nya tankar in i sina små inskränkta huvuden; det känns litetgrann som att den enda orättvisa som på något sätt kan existera (och därför måste kastas sten emot) måste kunna sammankopplas med USA och det ack så nebulösa stackars begrepp som är 'kapitalismen'. Jag menar, det blir bara ett oartikulerat, något barnsligt och rätt trumpet primalvrål rätt ut i luften utan någon synbar tankemöda bakom det hela.

Ta föreliggande G8-möte, varför inte demonstrera för ett ingripande i Sudan där över ett par hundra tusen antas ha dött och mångdubbelt fler är på flykt. Det är den absolut största humanitära katastrofen i världen för tillfället, och tillåts hända, i princip. Jämför intresset och engagemanget för Darfur och det för... nå, exempelvis ett par tusen karlar i orange overaller (det finns säkert andra färger med) som fångats in av amerikanska marinkåren när dessa karlar (då troligtvis inte klädda i orange overaller) var på kalashnikovhajk uppe i Hindu Kush. Med det inte sagt att det inte kan finnas frågetecken vad gäller hur dessa behandlas... men det känns litetgrann som att en del människor har ett visst schema att följa när de försöker hitta saker som är värda att engagera sig i, och att de väldigt snabbt stryker företeelser som inte medger så mycket antiamerikanskt gallskrikande. Man kan ju göra som så att man frågar sig, vad är värst? I en värld som inte är som man vill att den skall vara, vad är mest angeläget?

Och, om nu det känns litet otrevligt då ju Sudans regering dominerats och domineras av fundamentalistiska muslimer av den sort som finner det för gott att stena folk som ligger med litet vem de vill - och därför är the good guys, eftersom att USA för krig mot en del dylika - så kan man ju hitta annat att klaga på.* Putin tillexempel, pressfriheten i Ryssland blir mer och mer någonting som mest finns i idévärden, Tjetjenien är en kadyrovtsybemängd soppa av kontraktsmord, kidnappningar och allmän rättsosäkerhet och misär. Kan det vara värt en gatsten? Eller kanske ett tåg? En petition? Talkörer? Nakna, målade människor som ränner runt som berusade älgar och låter? En heart-rendering rendition of Give Peace a Chance? Nähäpp. Man har ju redan bestämt vad som är ont och gott. (Är det bara jag som skulle vilja bussa ett koppel svältfödda religionssociologer på de här... antiglobalisterna (eller vad de nu vill kallas)? Gärna med utgångspunkten att jämföra deras sätt att tänka och resonera med... tja, ett koppel Moral Majority-tjommar?)

Men jag antar att alla behöver någonting att göra. Liksom, det är ju inte direkt som så att någon direkt lyssnar på dem. Och så mycket bättre för oss alla på det sättet. De slipper genera sig i en situation där de faktiskt har ansvar för något mer än stenläggningen i nordtyska städer och vi andra slipper att någon ställer till den orättfärdiga världsordning som halverat världsfattigdomen sedan slutet av sextiotalet. En win-winsituation för alla förutom gatukontoren i de stackars städer som drabbas av Cirkus Social Rättvisa.

(Jag menar, tjenare. Tror de verkligen att det finns någon liten trollstav som Bush tjyvhåller på som, om man viftade på den, skulle kunna ge hela världens befolkning kulturskola och ekologiskt odlade, icke-genmodifierade kikärtor på bordet? Tror de att vi, efter tio tusen år av svält, stora klyftor, krig (och allt annat som kom med den neolitiska revolutionen) bara skall kunna säga 'häpp!' och sedan är allt bra? Kan det inte vara så att det faktiskt tar litet tid? Men att det faktiskt går åt rätt håll? Och att man kan prata med sin lille vän herr Empiri om det där, om man vill. (Inte för att man måste.) Det där med idealism verkar bli blind idealism såpass snabbt att hela företeelsen borde avskaffas. Finns det en ansvarig myndighet? Vart skriver man för att klaga? Kan Ring P1 hjälpa?)

---

Syster är nu ute och beter sig efter att ha tagit studenten. Jag är en glad och stolt storebror. Nyss såg jag en mycket fin dokumentär om de som arbetar på Eremitaget i Petersburg. Fruktansvärt fascinerande och väldigt gripande människoöden, från den unga fd. soldaten som var med om konflikten mellan Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach vid den tid då Sovjet krackelerade och nu funnit någon sorts själslig ro av att arbeta i tsarernas gamla palats till de (nästan uteslutande) kvinnor som vigt sitt liv åt de enorma konstsamlingarna. Människor som var gamla nog att ha upplevt både Stalins utrensningar och ett av andra världskrigets absolut värsta nidingsdåd, Leningrads belägring. Och... nå, det här inlägget är långt nog som det är, men vackert var det.

Framförallt så kom mycket av det så typiskt ryska fram (som så mycket annat är schabloner, men alla schabloner kan säga en del de med), den enorma förmågan att uthärda, värdigheten och kärleken till kulturen. (Sverige känns så fattigt och provinsiellt ibland, bara man jämför med länder som Finland.) Jag saknar Petersburg, jag saknar ryskan och Ryssland och nu skall jag nog läsa ett manus till en pjäs av en av alla dessa gudabenådade författare som Ryssland har en tendens att spotta ur sig, Drakon (Draken) av Jevgenij Schwarz. Manuset fick jag för något år sedan och åh, jag saknar Slaviska institutionen. Varför finns det så litet tid? Varför finns det så många härliga litteraturer vars språk man vill kunna? Ack. Nå, italienska till hösten. Mer ryska om... något år?

Jag är ju i vart fall något av en poster boy för dessa såväl humanistiskt bevandrade som naturvetenskapligt skolade läkare som författarna till otaliga policydokument vill att vi skall bli. Det känns bra och jag vill ha en kaka för'et.

Förresten: Emily Loizeau är underbar. Leta upp videon till Je suis jalouse!

---
* Jag har fått mina mycket långa och synnerligen bisatsbemängda meningar uppmärksammade och berömda ett antal gånger nu. Det ryktas om en fanclub.

häpp!

Nej vad tusan. Nu postar jag länken hit litet här och var så att någon annan än Elin hittar hit. Hej allihopa! Hej Elin!

hej värmeslag

Och här sitter man igen, laddandes hem ukrainsk rock, önskande att vi faktiskt hade välfungerande particip i det här språket med. Och du min skapare, det är hett!

Men de har verkligen konstiga ljud för sig, ukrainarna. Jag förstår det nästan, men inte riktigt, när jag hör det. Det känns ungefär som danska, fast fler konsonanter.

Nej. Inte som danska, det var elakt. Ukraina fascinerar mig, det är stort och förvirrande, men ändå rent lättförståeligt jämfört med Ryssland. Och så utsätter de obetänksamma utlänningar för koagulerat späck doppat i choklad. Givet, såsom tillhörande ett folk som äter rutten, jäst fisk borde jag kanske inte låta så förskräckt.

... det är h:na, nu vet jag varför jag förvirras så av att höra ukrainska! Ryska har ett g-ljud men inga h-ljud (förutom i typ ett ord, och det om du är religiös), ukrainska har ett h-ljud men inga g-ljud. Fast de använder samma bokstav, ett grekiskt gamma. Kyrilliska alfabetet är ju i princip det grekiska version två komma tuff. Mjuka tecknet, hårda tecknet och alla möjliga tonande sibilanter och Gud vet vad. Gillar't! Nu lyssnar jag på Propaganda, som jag har fått påpekat för mig var Rysslands melodifestivalbidrag. Det faktum att jag lyssnat på hela av två av de band som bidrog till årets kom-och-hjälp-migfestival har fått mig att genomgå en mindre själslig kris, men jag tröstar mig med att the Ark får göra litet vad de vill för de är nippriga på ett charmigt litet vis och Propaganda lyssnar jag bara på på originalspråk (och dessutom har jag enbart en låt, och det är den jag länkar till. Russmus är bra, DDT- och Vysotskijlåtar! Och Bakhyt Kompot! De är hur bra som helst! Propaganda är mest... nå, rysk populärmusik modell 1 A. Men det är litet kul att ha litet koll på med.)

Men oj, det här blev litet 'hej jag heter Jakob, jag har schlagerissues'. Saker och ting behöver bevisas, en självkänsla behöver hävdas genom förvirrade betraktelser över det ukrainska språket! Krama mig!

Dagarna är väldigt fulla med väldigt mycket, men det är i vart fall kul att vara tillbaka på farmakologen. Just det tar inte så mycket tid, men en massa annat finns att göra. Boktransport över halva stan, inte minst. Det har ju helt klart sina sidor, att vara en läsande människa. Tolv proppfulla IKEA-flyttlådor svalde näppeligen mina böcker. (Skriver jag, stolt och glad, i hopp om att få berömmande små ord och kanske en kaka.)

Nu vart det den där fina naturserien på ettan! Jag tittar på TV, det var inte igår! Jag är hemma hos far och mor, TV har jag inte lust att ha hemma. Jag är ju sådär elitistisk och får utslag av i princip allt som inte är SVT. Fy på mig. Och med tanke på att jag ändå högst tittar en timma i veckan känns det inte riktigt värt ett par tusen om året, eller vad det nu är.