hej Kalliope

Ibland är världen full av poesi. Som när GP längst upp på hemsidan kör 'Anlagd korvvagnsbrand i Gamlestaden'. Som i en dikt, antagligen skriven av Tage Danielsson.

augustiregn

Jag har alltid varit väldigt tilltalad av oväder, av någon anledning. Bland det finaste jag vet är att gå, gå, gå i en ordentlig storm, bli genomblöt, kringblåst och omruskad; det livar alltid upp mig ordentligt. Därför är jag nå, liten tacksam över det rejäla oväder som parkerat sig ovan Västsverige, jag har tillbringat den senaste timmen med att gå längs kajerna. Nu är jag tillbaka, och sitter med en stor kopp kaffe och mår riktigt bra. Jag har ett avsnitt av Naturmorgon som jag inte lyssnat på ordentligt än, och jag har en kampanj att skriva på till vår lilla rollspelsgrupp. Nu blir det Coriolis, vilket gruppens residente sci-fitok (jag) uppskattar.

I övrigt har sommaren varit väldigt fin hitintills, jag har varit ledig sedan internmedicintentan och har bara haft min lilla sommarkurs i floristik och faunistik att ägna mig åt vad gäller rena måsten. Annars har det varit en vecka på Rhodos, Arvikafestivalen och inte fullt två veckor på landet uppe i Jämtland. Det känns, som man säger, änna rätt gött.

Jag kanske tar mig för att använda den här grejen litet mer. Jag får se.

I övrigt får jag rekommendera Baustelle. Intellektuell, italiensk snyggepop! Mi piace veramente! Nya albumet är finfint!

hiatus

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det statistiktenta att lämna in! Någon gång skall jag lära mig planering, men det verkar helt klart inte bli i detta liv. Jag har klarat internmedicinen med min vanliga tankspridda elegans; det hela avslutades med att jag släntrade in i tentasalen sådär tjugo minuter sen och log litet fåraktigt åt kursarna mina. Själva tentan gick riktigt bra, trots en del frågor som väl närmast kan beskrivas som löjliga. Nu har jag då statistiken och litet italienska kvar (och en liiiten sommarkurs med tema ränna runt i fält och nyckla växter), men när det är gjort så får jag ta det lugnt. Till saken hör att jag har en rent patologisk oförmåga till det, och kommer säkert knappt överleva två och en halv månad av total overksamhet. Håhåjaja, hur skall det gå?

söndagskverulerande

Öhm. Det har påpekats för mig att något av meningen med en blogg är att den skall uppdateras ofta. Jag håller, av ren princip, inte med. Och framförallt håller inte mitt schema med. Jag fick mig ett ganska fint litet stipendium av FFS i höstas, men måste läsa kurser inom de fakulterna amounting to minst halvtid sett över året. Och eftersom att jag fick pejl på't i november så har det gett mig en tvåhundraprocentsvår. Hurra säger jag, och ter mig mer och mer som någon sorts nervös sak tillhörande gnagarsläktet. Nå, jag löser det i vart fall med italienska, experimentdesign och statistik samt floristik och faunistik. Jag hävdar mig, som sagt, vara en poster boy för det där släktet av mångsysslande renässansmänniskor som de där batikklädda människorna borta på institutionen för allmänmedicin anser att vi skall försöka bli. Jag har dessutom gitarrlektion en gång i veckan, spelar (nu spelleder) rollspel med vår lilla, socialt mycket missanpassade grupp en eller två gånger i veckan, och försöker till på köpet bli full under ordnade former och till musik inte allt för sällan. Jag känner mig alltså litet som en smågnagare av det slag som framlever korta, hektiska liv under det att de försöker undvika både räven och kattugglan.

Titta där, nu fick jag känna mig duktig. Jag använder i vart fall min blogg till självhävdelse och -ömkan, och jag antar att det hör till huvudsyftena. Jag är hemma i Utby och är katt- och husvakt medan mor och far hälsar på systerskapet i Kuala Lumpur. Trettio grader, säger ni? Sol, säger ni? Trevligt. Imorse var för övrigt Två Dagar rätt bra. En intressant artikel om olja och en rolig intervju med Henrik Schyffert. Annars har ju den bilagan schangserat totalt; matpornografi, ett par viner, en sanslöst brackig och totalt oinspirerad resa till valfritt italienskt vindistrikt... och ett nu-går-världen-underkåseri av ett slag som är så löjligt att man knappt skulle vänta sig det från en kultursida. Vilken jävla lobotomerad myrslok som helst kan klara av att dricka whisky från Islay, viner från Kalabrien och föra illa initierade men mycket oroade små samtal om global uppvärmning. Det blir så... tja, tomt och brackigt. Ack.

I övrigt är saker fina. Fesitivitas hos Fredrik ang. kamrat Jacobs födelsedag ikväll. Dessutom reumatologivecka i förra veckan; jag tycker om de små och kluriga disciplinerna. Dessutom fick jag beröm för mitt mycket litterära journalskrivande samt för att jag var duktig på att att föra inkännande samtal. Det kändes fint, jag är en duktig pojke. Nu skall jag dricka kaffe.

om internmedicinens välsignelser och tossiga kulturjournalister

Ja, se han skriver i vart fall. Nu vart det tydligen ett nytt år... och något får jag väl göra åt den här bloggen, som jag så styvmoderligt behandlar. Alexandra hade uppdaterat sin, så då får jag se till att inte vara sämre. Internmedicinen tuffar på, nu är det en tre veckors hjärtkurs som inletts med EKG-tolkning. Jag är glad, eftersom att det är fasligt klurigt och jag faktiskt sitter och lyssnar uppmärksamt. Jag har en tendens att somna på föreläsningarna, men så är inte fallet nu, och så har inte varit fallet de senaste veckorna. Internmedicinen är i stora drag klurig, och jag är glad. Jag bävar dock inför kirurgin som verkar vara en termin av totalt tråk, av brist på intellektuell stimulans och av kroppsvätskor som skvätter hit och vart. Eller kanske inte riktigt så... men, nå. Ju klurigare desto bättre. Jag har lagat mat (pajer och soppor) sedan jag kom hem vid fem, men nu har jag sett mig ett Houseavsnitt och sitter med internmedicinboken.

Jag vet inte riktigt om jag skall börja gnälla om saker här... men, åh. De som läser GP har kanske märkt att herrar tomtar på kultursidorna har blivit alldeles till sig i trasorna av att han den där Staël von Holstein blivit invald i Statens kulturråd. Nu är ju han rätt knepig och... tja, verkar ju inte vara den mest bildade av individer alltid, men han är helt klart rätt skärpt. Dessutom har han ju åsikter som är som ett rött skynke för en del; de verkar driva som tes (även om de mest blir små antydningar) att för att få ägna sig åt kulturpolitik får man inte tycka annat än att all kultur skall sponsras och det helst rätt massivt. Om inte skriker folk på kultursidorna nyliberal, äääk! och... tja, forsätter skrika.

Han har bland annat påpekat något om att pengar som staten lägger på kultur är sådant som inte läggs på sjukvård. Och han antydde ju därigenom att det inte är självskrivet att pengar skall läggas på... tja, exempelvis fria teatergrupper. Givetvis gallskriker en del människor då, framförallt de vars försörjning är beroende av statliga bidrag till verksamheten. Vilket ju inte är konstigt, men ändå. Helt klart är att en del inte vill... oh, för att använda ett av deras egna favoritord, problematisera det faktum att svenska folket kraftigt subventionerar olika branscher. Han ställer helt enkelt frågan 'skall vi göra så här?' och den tycker en del inte om att få höra. Det skall vara någonting hugget i sten, en moralisk plikt för oss alla och Gud nåde den som säger något tvivlande om det hela, ty han skall få utstå sarkasmer på sidan 55 i GP. Det finns gott om argument för en generös kulturpolitik, men vad fan, i sådana fall så kan man faktiskt föra fram dem! Och det jag skriver om, det rör ju inte små surmagade notiser här i lokaltidningen utan snarare kulturpolitiken och debatten kring den i stort.

Om man nu är så övertygad om att svenska folket skall och vill betala dessa verksamheter, ja då är det väl inte svårt att faktiskt föra en diskussion om det hela och inte direkt skrika nyliberal!* till folk som inte är det och sedan gå upp i falsett och göra sig totalt omöjlig.

... åh, var var jag? Jo, ja. Om man nu är övertygad om att man har goda argument kan man faktiskt försöka ta en seriös diskussion när folk av annan åsikt signalerar att de vore intresserade av det hela. I och för sig, att kräva det av svenska kulturjournalister kanske vore litet elakt.

Nu skall jag promenera.

-----
*Såsom någon som då och då faktiskt har nyliberala tendenser finner jag detta drag (som återfinns hos en viss sorts halvbildade människor) rätt roande. De flesta som går omkring och är rädda för nyliberaler skulle inte känna igen en om den så bet dem i rumpan. Den svenska vänstern har ungefär samma, av okunskap och rädsla präglade, förhållande till nyliberaler som den mer tokiga amerikanska högern har till muslimer.

om att inte blogga

Jag är fullt medveten om att jag har den här prylen, det är bara det att jag inte riktigt har kunnat ta mig tid till'et. Vilket ju såklart inte stämmer... men, nå. Det har inte blivit av. Mycket har hänt sedan sist, mest underbart är att jag har ett knytt numera. Alexandra heter hon, biolog i vardande och givetvis alldeles underbar.

Imorgon är det tenta. Jag sitter hemma i Utby och får glögg och pepparkakor. Sysselsätter mig gör jag med bilder på syfilissår och så känner jag mig omotiverad. Läkarprogrammet är för tillfället mycket tråkigt och jag ser fram emot språkkurser, biologikurser, att få forska och snart sagt allting som inte involverar sjukvården. Jag antar att det i viss mån beror på en månad i Borås. Internmedicinplacering på MAVA, sjukhuset var bra, handledarna var jättebra, men jag fick gå upp vid fem och kom hem vid sex. Och jag har ju som bekant ingen förmåga över huvud taget att lägga mig innan ett, så det blev litet jobbigt. Mest beror dock min ovilja mot medicinen på på hudkursen, där upplägget är att lära sig hur sjukdom X ser ut, vad det också kan vara och vad man skall göra åt det. Upprepa sedan ad nauseam; vips så känner man plötsligt en akut brist på intellektuell stimulans och snor sin flickväns mikrobiologi- och populationsekologiböcker.

Sedan så känner jag väl att jag skulle vilja ha mer kontroll över vad jag gör, jag tror att doktorandstudier kommer kännas väldigt bra. Jag har mycket stor arbetskapacitet, men jag blir grinig om någon annan rutar in mina dagar för mycket. Jag är en kvälls- och nattmänniska och anser i princip allting som försiggår innan halv tio och som inte råkar vara sömn, frukost eller transport från punkt A till punkt B vara utslag av fascism och generell elakhet. Nå, tillbaka till de roliga utslagen.

---

Pustulerna! Vi blir så glada åt våra pustuler! Åh min herre, det var då ett knippe präktiga makulopapler! Jo jag tackar jag!

...

... kaffe?

Kaffe.

hiatus

Jag har inte skrivit, vilket vore rätt tråkigt om det inte vore för att världen med största sannolikhet är bättre ju färre som kompulsivt spyr ur sig alla möjliga små funderingar på daglig basis. Och så är ju min läsarskara inte direkt stor. Snarare liten. Men ändå.

Det har varit väldigt mycket att göra i september, skulle man kunna säga. Och det skulle stämma, dessutom har en massa saker som inte borde ta kraft tagit kraft.

Jag har avslutat månaden med bokmässan. Böcker gör mig en lycklig liten människa, särskilt så tjocka steampunkromaner.