försommarregn och elefantfåglar

Oy vey. Det slår mig att jag framförallt bloggar när jag råkar befinna mig hos mor och far. Antar att det beror på att jag har en uråldrig powerbook stående här och som jag alltid brukar bli sittande med efter ett tag. Saker och ting trillar på according to plan; jag skär råtthjärnor i tolv mikrometer tunna skivor för att medelst dessa lösa depressionens gåta. Ungefär. Imorgon kommer sommarstudenterna; tre stycken varav käraste Fredrik är en. Jag skall visa dem kaffeautomaten och försöka få dem att kunna göra mig vettigt kaffe. Jag antar att jag skall lära dem att genotypa med, men det är litet mer perifert. 

Europavalet ja. Det blev Centern, de andra borgerliga kändes av olika skäl mindre rimliga; folkpartiet framförallt för deras totalt idiotiska affischer och en kampanjretorik som får en att tro att det är EU-folkomröstning igen. Och dessutom flinar major Björklund på ett sätt som får mig att misstänka att karln tar på sig hängslebyxor och äppelknyckarkeps när ingen ser på och smyger runt i folks trädgårdar och brandskattar fruktträden. Och det är liksom inte förtroendeingivande. Moderaterna har Anna-Maria Corazza Bildt, och den damen ser ut som någonting John Bauer målat, alternativt en elefantfågel; den kranen är ingenting annat än episkt och troligtvis någonting hon inte får ta med sig när hon flyger. Och kristdemokraterna har Ella Bohlin, som är kreationist och liksom... tja... öh, vad säger man. Världens äldsta trettioåring. Så, tja, då blir det de som faktiskt vågar säga att de är federalister, även om de kanske också kommer med litet halvkvädna visor. Men ändå. Ett demokratiskt EU förutsätter federalism och överstatlighet; en gemensam europeisk beslutandenivå där parlamentet har beslutandemakt och en kommission som tas ur parlamentsmajoriteten. Och det oavsett hur mycket eller hur litet man lägger på EU-nivå; federalism vad gäller EU handlar ju framförallt om formerna för samarbetet, inte vad man fyller det med. Så, tja. Inga elefantfåglar för mig, särskilt som att det varit ett jäkla tjat om frågor som inte har ett dugg med EU att göra; sossarnas evinnerliga, magsura gnäll om inrikespolitik så fort man försökt få dem att prata europapolitik har ju inte riktigt varit förtroendeingivande, direkt. Irriterande har ju varit att borgarna inte varit helt kapabla att skilja på det där heller, även om centern försökt. Miljöpartiet har varit duktiga... men, tja, för att jag skall rösta grönt får jag i princip flytta till Finland eller Tyskland. Oh well. Nu tokregnar det, jag skall gå ut och njuta av ovädret tänkte jag.

om opinionsläget i Mellanvästern

Jag har fått en liten obsession: amerikanska presidentvalet. Jag har en ny favoritsite, komplett med kartor och opinionsundersökningar. Det är om inte annat ett hjälpligt substitut för sportintresse, slog det mig när vi i rasten häromdagen satte oss vid datorerna i kandidatrummet på röntgen och de andra intresserade sig för ledband i Milan eller vad det nu var. Det har i vart fall varit litet spännande dagar, men nu verkar demokraterna ha en ganska så hjälplig ledning i de flesta swing states utom Florida och Ohio. Det känns änna gött.

I övrigt har det varit en rätt skoj vecka, även om det är farligt med röntgenundervisning i ett nedsläckt rum med mjuka stolar precis efter lunch. Det här med att detaljstudera CT-serier och riktigt få snöa in på leverveners fyllnad har dock passat mig. Alla röntgendoktorer verkar så väldigt glada och nöjda, dessutom.

Det verkar bli ytterligare en lugn helg, folk är antingen bortresta eller så har de upp över öronen mycket att göra. Oh well, det kommer väl andra tillfällen till skörlevnad.

om internmedicinens välsignelser och tossiga kulturjournalister

Ja, se han skriver i vart fall. Nu vart det tydligen ett nytt år... och något får jag väl göra åt den här bloggen, som jag så styvmoderligt behandlar. Alexandra hade uppdaterat sin, så då får jag se till att inte vara sämre. Internmedicinen tuffar på, nu är det en tre veckors hjärtkurs som inletts med EKG-tolkning. Jag är glad, eftersom att det är fasligt klurigt och jag faktiskt sitter och lyssnar uppmärksamt. Jag har en tendens att somna på föreläsningarna, men så är inte fallet nu, och så har inte varit fallet de senaste veckorna. Internmedicinen är i stora drag klurig, och jag är glad. Jag bävar dock inför kirurgin som verkar vara en termin av totalt tråk, av brist på intellektuell stimulans och av kroppsvätskor som skvätter hit och vart. Eller kanske inte riktigt så... men, nå. Ju klurigare desto bättre. Jag har lagat mat (pajer och soppor) sedan jag kom hem vid fem, men nu har jag sett mig ett Houseavsnitt och sitter med internmedicinboken.

Jag vet inte riktigt om jag skall börja gnälla om saker här... men, åh. De som läser GP har kanske märkt att herrar tomtar på kultursidorna har blivit alldeles till sig i trasorna av att han den där Staël von Holstein blivit invald i Statens kulturråd. Nu är ju han rätt knepig och... tja, verkar ju inte vara den mest bildade av individer alltid, men han är helt klart rätt skärpt. Dessutom har han ju åsikter som är som ett rött skynke för en del; de verkar driva som tes (även om de mest blir små antydningar) att för att få ägna sig åt kulturpolitik får man inte tycka annat än att all kultur skall sponsras och det helst rätt massivt. Om inte skriker folk på kultursidorna nyliberal, äääk! och... tja, forsätter skrika.

Han har bland annat påpekat något om att pengar som staten lägger på kultur är sådant som inte läggs på sjukvård. Och han antydde ju därigenom att det inte är självskrivet att pengar skall läggas på... tja, exempelvis fria teatergrupper. Givetvis gallskriker en del människor då, framförallt de vars försörjning är beroende av statliga bidrag till verksamheten. Vilket ju inte är konstigt, men ändå. Helt klart är att en del inte vill... oh, för att använda ett av deras egna favoritord, problematisera det faktum att svenska folket kraftigt subventionerar olika branscher. Han ställer helt enkelt frågan 'skall vi göra så här?' och den tycker en del inte om att få höra. Det skall vara någonting hugget i sten, en moralisk plikt för oss alla och Gud nåde den som säger något tvivlande om det hela, ty han skall få utstå sarkasmer på sidan 55 i GP. Det finns gott om argument för en generös kulturpolitik, men vad fan, i sådana fall så kan man faktiskt föra fram dem! Och det jag skriver om, det rör ju inte små surmagade notiser här i lokaltidningen utan snarare kulturpolitiken och debatten kring den i stort.

Om man nu är så övertygad om att svenska folket skall och vill betala dessa verksamheter, ja då är det väl inte svårt att faktiskt föra en diskussion om det hela och inte direkt skrika nyliberal!* till folk som inte är det och sedan gå upp i falsett och göra sig totalt omöjlig.

... åh, var var jag? Jo, ja. Om man nu är övertygad om att man har goda argument kan man faktiskt försöka ta en seriös diskussion när folk av annan åsikt signalerar att de vore intresserade av det hela. I och för sig, att kräva det av svenska kulturjournalister kanske vore litet elakt.

Nu skall jag promenera.

-----
*Såsom någon som då och då faktiskt har nyliberala tendenser finner jag detta drag (som återfinns hos en viss sorts halvbildade människor) rätt roande. De flesta som går omkring och är rädda för nyliberaler skulle inte känna igen en om den så bet dem i rumpan. Den svenska vänstern har ungefär samma, av okunskap och rädsla präglade, förhållande till nyliberaler som den mer tokiga amerikanska högern har till muslimer.

under en rhododenron

Ett av mina allra bästa beslut vad gäller privatekonomi under den här våren var helt klart att teckna en prenumeration på Neo. Det är så trevligt med en journalistik som inte bara är ett halvbildat jamsande där det inte finns någon som helst vilja eller förmåga till att, som det heter, problematisera. Där det finnns en intellektuell hederlighet, där det finns framtidstro och en förmåga att se saker för vad de är i en större utsträckning än vad den svenska pressen brukar klara av.

Det senaste numret behandlar islamism, med medverkande skribenter som Irshad Manji och Fleming Rose, Jyllands-Postens kulturredaktör. Den senare verkar i förbifarten vara en betydligt mer... nå... sansad person än exempelvis herr Byström här i stan, och det säger väl kanske något. Över huvud taget så är ett tema skillnaden mellan pluralism och multikulturalism, ett nebulöst begrepp som jag tycker hjärtligt illa om. Pluralismen är en av vårt samhälles främsta dygder, och en följd av ett flertal av de värderingar som en del människor verkar vara villiga att dagtinga med för att vara PK-multikulturell. Det finns ideologier, tankemönster och - blasfemi! - religioner som inte går särskilt väl ihop med västerländska (ett ord jag här använder med en sorts uppskattande ironi) idéer om alla människors lika värde, yttrandefrihet och liknande. Och idéer om dhimmistatus (eller tvångsomvändelser för avgudadyrkare), en grundläggande uppdelning av mänskligheten mellan vi och dom, med mera... våld som fullgott sätt att nå sina mål, nå det är inte oproblematiskt. Religioner har väl alltid en tendens att ställa till saker och ting på ett grandiost sätt med stora härar som marscherar hit och vart för att någon grinig karl känner sig kränkt, men ändå. Det finns någonting djupt inom islam, som har att göra med att grundaren var fältherre, som ger muslimer fler problem än exempelvis kristna och buddhister har. Kristendomen tillbringade sina första tre hundra år med att vara en förföljd underklass' religion, islam tillbringade sina första tre (sex, nio) hundra år med att vara en erövrande överklass' religion. Det blev en politisk ideologi av det hela på ett annat sätt än för de flesta andra världsreligioner och då tillstöter problem i samhällen där det inte är en rättighet att inte bli kränkt, bland annat. Och jag förstår ärligt talat inte hur människor med en humanistisk livssyn kan bli så förskräckta över att man påpekar det.

För att uttrycka sig litet mer drastiskt, både kejsar Ashoka och Tenochtitlans prästkonungar motiverades av sina respektive religioner vad gällde sina politiska gärningar. Hur hantera ett hypotetiskt Sverige där Ashoka samt en skock aztekfurstar väljer att bosätta sig? Den förste vill ha statliga bidrag till blommor att offra och till ljus att tända. De senare vill ha statliga bidrag till att bygga höga, spetsiga byggnader på vars tak de kan skära ut hjärtan ur folk så att solen skall gå upp nästa dag. Hej kulturrelativism?

Personligen anser jag att religionsfriheten är inte absolut, den är villkorad och den kan inskränkas, och den inskränks, när den hotar andra, för oss mer viktiga, värden. (Och det är ju givetvis värden som inte är mer absoluta än andra, men som tillräckligt många förvirrade primater delar för att dessa skall ha inkluderats både i svensk lag och för den delen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.) Det är inte jämlikt med avseende på hjärnspöken, men det är en förutsättning för annan, mer meningsfull, jämlikhet.

I övrigt hade de en intressant artikel om den politiske Gunnar Ekelöf som gjorde mig rätt förtjust. Jag har varit hemskt glad i'na ända sedan jag fick tag i Diwan över fursten av Emigon någon gång i urtiden, mysticismen, förnimmelser av Rumi Jalaluddin och sufismen, mötet mellan Västerlandet och det invaderande Österlandet i gränsprinsarnas Anatolien, en förundran och en sorgsenhet över att finnas till, en skönhet och en skörhet som hos en fjärilsvinge... hemskt tilltalande alltihop. Jag är hemma hos mor och far och googlande bibringade mig inte något ur den diktsamlingen. Ack.

Nå. Nu skall jag sola. Trådlöst är bra.

vad folk är lustiga

Någonting jag finner roande är hur den europeiska mer extrema vänstern är totalt oförmögen att få några mer eller mindre nya tankar in i sina små inskränkta huvuden; det känns litetgrann som att den enda orättvisa som på något sätt kan existera (och därför måste kastas sten emot) måste kunna sammankopplas med USA och det ack så nebulösa stackars begrepp som är 'kapitalismen'. Jag menar, det blir bara ett oartikulerat, något barnsligt och rätt trumpet primalvrål rätt ut i luften utan någon synbar tankemöda bakom det hela.

Ta föreliggande G8-möte, varför inte demonstrera för ett ingripande i Sudan där över ett par hundra tusen antas ha dött och mångdubbelt fler är på flykt. Det är den absolut största humanitära katastrofen i världen för tillfället, och tillåts hända, i princip. Jämför intresset och engagemanget för Darfur och det för... nå, exempelvis ett par tusen karlar i orange overaller (det finns säkert andra färger med) som fångats in av amerikanska marinkåren när dessa karlar (då troligtvis inte klädda i orange overaller) var på kalashnikovhajk uppe i Hindu Kush. Med det inte sagt att det inte kan finnas frågetecken vad gäller hur dessa behandlas... men det känns litetgrann som att en del människor har ett visst schema att följa när de försöker hitta saker som är värda att engagera sig i, och att de väldigt snabbt stryker företeelser som inte medger så mycket antiamerikanskt gallskrikande. Man kan ju göra som så att man frågar sig, vad är värst? I en värld som inte är som man vill att den skall vara, vad är mest angeläget?

Och, om nu det känns litet otrevligt då ju Sudans regering dominerats och domineras av fundamentalistiska muslimer av den sort som finner det för gott att stena folk som ligger med litet vem de vill - och därför är the good guys, eftersom att USA för krig mot en del dylika - så kan man ju hitta annat att klaga på.* Putin tillexempel, pressfriheten i Ryssland blir mer och mer någonting som mest finns i idévärden, Tjetjenien är en kadyrovtsybemängd soppa av kontraktsmord, kidnappningar och allmän rättsosäkerhet och misär. Kan det vara värt en gatsten? Eller kanske ett tåg? En petition? Talkörer? Nakna, målade människor som ränner runt som berusade älgar och låter? En heart-rendering rendition of Give Peace a Chance? Nähäpp. Man har ju redan bestämt vad som är ont och gott. (Är det bara jag som skulle vilja bussa ett koppel svältfödda religionssociologer på de här... antiglobalisterna (eller vad de nu vill kallas)? Gärna med utgångspunkten att jämföra deras sätt att tänka och resonera med... tja, ett koppel Moral Majority-tjommar?)

Men jag antar att alla behöver någonting att göra. Liksom, det är ju inte direkt som så att någon direkt lyssnar på dem. Och så mycket bättre för oss alla på det sättet. De slipper genera sig i en situation där de faktiskt har ansvar för något mer än stenläggningen i nordtyska städer och vi andra slipper att någon ställer till den orättfärdiga världsordning som halverat världsfattigdomen sedan slutet av sextiotalet. En win-winsituation för alla förutom gatukontoren i de stackars städer som drabbas av Cirkus Social Rättvisa.

(Jag menar, tjenare. Tror de verkligen att det finns någon liten trollstav som Bush tjyvhåller på som, om man viftade på den, skulle kunna ge hela världens befolkning kulturskola och ekologiskt odlade, icke-genmodifierade kikärtor på bordet? Tror de att vi, efter tio tusen år av svält, stora klyftor, krig (och allt annat som kom med den neolitiska revolutionen) bara skall kunna säga 'häpp!' och sedan är allt bra? Kan det inte vara så att det faktiskt tar litet tid? Men att det faktiskt går åt rätt håll? Och att man kan prata med sin lille vän herr Empiri om det där, om man vill. (Inte för att man måste.) Det där med idealism verkar bli blind idealism såpass snabbt att hela företeelsen borde avskaffas. Finns det en ansvarig myndighet? Vart skriver man för att klaga? Kan Ring P1 hjälpa?)

---

Syster är nu ute och beter sig efter att ha tagit studenten. Jag är en glad och stolt storebror. Nyss såg jag en mycket fin dokumentär om de som arbetar på Eremitaget i Petersburg. Fruktansvärt fascinerande och väldigt gripande människoöden, från den unga fd. soldaten som var med om konflikten mellan Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach vid den tid då Sovjet krackelerade och nu funnit någon sorts själslig ro av att arbeta i tsarernas gamla palats till de (nästan uteslutande) kvinnor som vigt sitt liv åt de enorma konstsamlingarna. Människor som var gamla nog att ha upplevt både Stalins utrensningar och ett av andra världskrigets absolut värsta nidingsdåd, Leningrads belägring. Och... nå, det här inlägget är långt nog som det är, men vackert var det.

Framförallt så kom mycket av det så typiskt ryska fram (som så mycket annat är schabloner, men alla schabloner kan säga en del de med), den enorma förmågan att uthärda, värdigheten och kärleken till kulturen. (Sverige känns så fattigt och provinsiellt ibland, bara man jämför med länder som Finland.) Jag saknar Petersburg, jag saknar ryskan och Ryssland och nu skall jag nog läsa ett manus till en pjäs av en av alla dessa gudabenådade författare som Ryssland har en tendens att spotta ur sig, Drakon (Draken) av Jevgenij Schwarz. Manuset fick jag för något år sedan och åh, jag saknar Slaviska institutionen. Varför finns det så litet tid? Varför finns det så många härliga litteraturer vars språk man vill kunna? Ack. Nå, italienska till hösten. Mer ryska om... något år?

Jag är ju i vart fall något av en poster boy för dessa såväl humanistiskt bevandrade som naturvetenskapligt skolade läkare som författarna till otaliga policydokument vill att vi skall bli. Det känns bra och jag vill ha en kaka för'et.

Förresten: Emily Loizeau är underbar. Leta upp videon till Je suis jalouse!

---
* Jag har fått mina mycket långa och synnerligen bisatsbemängda meningar uppmärksammade och berömda ett antal gånger nu. Det ryktas om en fanclub.