huj!

Huj. Jag uppdaterar ju inte! Det måste man ju göra. Sedan sist har jag avslutat kirurgin och systematiken och har börjat doktorera; jag har blivit en arbetsnarkoman av Guds nåde och går sällan hem innan sex halv-sju, med option på åtta-halv nio då och då. Då låter jag mig i och för sig dyka upp precis när som helst på förmiddagen, så jag antar att det jämnar ut sig på något sätt. I vart fall, jag älskar det så mycket så det finns inte; det är som klippt och skuret för mig och då har jag inte ens hunnit föreläsa än. Att kontrastera det med den emellanåt rätt själadödande kirurgin är oerhört givande. Allt känns meningsfullt! Jag har, för första gången på jag vet inte hur länge egentliga utmaningar, jag har blivit av med allt vad vardagsennui heter och jag får ringa till Lantmännen och be dem blanda i fluoxetin i råttfoder. Och så kommer jag få hålla låda om antidiabetika i fyra timmar för en skock odontologer om en tio dagar sådär; hurra!

Jag har nästan ingen fritid, i och för sig. Men det känns inte så farligt, faktiskt. Att bo på jobbet är inte något jag har någonting emot när jobbet är så roligt. Det är en sådan underbar kontrast till hur jag hanterat skolan från första klass, sticka hem vid första bästa möjlighet (med undantag för gymnasiet, där jag älskade skolan och min klass så mycket) eftersom att det ändå går toklångsamt och jag bara blir uttråkad och sitter och sover. Jag vet inte riktigt vad det säger om svenskt skolväsende och mig själv att det är först på forskarutbildningsnivå som jag slipper det där. Håhåjaja. Nu skall jag koka ägg och borsta tänderna; äggen skall jag smälla i mig till frukost inför morgonens styrketräning med Giovanni. Skall det vara så skall det vara.