festivitas!

Jag är hemma och byter kläder, ikväll är det den stora institutionsfesten, komplett med en av Elias monumentala ostbrickor och en bål som Erik och Patrik stod och pillade med i labbet i sådär två timmar. Mitt rum är precis mitt emot labbet, och föreläsningsskrivandet gick mindre och mindre bra i takt med att jag fick provsmaka mer och mer. I övrigt är saker och ting fina, förutom logikkortskollaps på min iMac.

ett försök

Jag har för mig att meningen med den här bloggen var att gnälla på folk och vara bitter; de senaste månaderna har det varit någon variant på att jag varit SYO-konsulent för mig själv, och det är väl inte så jäkla kul. Ack. Jag var en gång bra på riktigt bra haranger, och jag bör fortfarande vara det.

Jag vet dock inte riktigt vad jag skall vara irriterad över. Kanske de idioter som när man viskar om att om nu allmänheten bekostar verksamhet X (som kan vara, exempelvis, en konstskola i huvudstaden) så kanske verksamhet X också får tänka på att inte stöta sig alltför mycket med folk, kompromissa litet med konstens frihet och så vidare eftersom att de som faktiskt betalar kanske inte vill att deras pengar skall gå till vilka idiotier som helst... - djupt andetag - kanske de idioter som då kommer med ett jävla citat om att 'när jag hör ordet kultur så osäkrar jag min Browning'! På ren svenska, hur jävla frontallobotomerad kan man bli? Någon verkar ha förväxlat censur, ståtliga män i svarta kläder och polerade stövlar (fascister, inte synthare) med det faktum att det inte är en mänsklig rättighet att få sin hobby bekostad av ens medmänniskor. Vill man vara helt fri, ja då kan man också bekosta det hela själv. Bekostas vad man gör av det allmänna får man finna sig i att vara, ja, inte fri. För annars kanske det allmänna känner att nej, de pengarna lägger vi på kulturskolan. Eller konstmusiken. Eller en vårdcentral. Eller en mässingsorkester i Tibro. Eller vad fan som helst där det uppmuntras till ett modium av hyfs och respekt för ens medmänniskor.

huj!

Huj. Jag uppdaterar ju inte! Det måste man ju göra. Sedan sist har jag avslutat kirurgin och systematiken och har börjat doktorera; jag har blivit en arbetsnarkoman av Guds nåde och går sällan hem innan sex halv-sju, med option på åtta-halv nio då och då. Då låter jag mig i och för sig dyka upp precis när som helst på förmiddagen, så jag antar att det jämnar ut sig på något sätt. I vart fall, jag älskar det så mycket så det finns inte; det är som klippt och skuret för mig och då har jag inte ens hunnit föreläsa än. Att kontrastera det med den emellanåt rätt själadödande kirurgin är oerhört givande. Allt känns meningsfullt! Jag har, för första gången på jag vet inte hur länge egentliga utmaningar, jag har blivit av med allt vad vardagsennui heter och jag får ringa till Lantmännen och be dem blanda i fluoxetin i råttfoder. Och så kommer jag få hålla låda om antidiabetika i fyra timmar för en skock odontologer om en tio dagar sådär; hurra!

Jag har nästan ingen fritid, i och för sig. Men det känns inte så farligt, faktiskt. Att bo på jobbet är inte något jag har någonting emot när jobbet är så roligt. Det är en sådan underbar kontrast till hur jag hanterat skolan från första klass, sticka hem vid första bästa möjlighet (med undantag för gymnasiet, där jag älskade skolan och min klass så mycket) eftersom att det ändå går toklångsamt och jag bara blir uttråkad och sitter och sover. Jag vet inte riktigt vad det säger om svenskt skolväsende och mig själv att det är först på forskarutbildningsnivå som jag slipper det där. Håhåjaja. Nu skall jag koka ägg och borsta tänderna; äggen skall jag smälla i mig till frukost inför morgonens styrketräning med Giovanni. Skall det vara så skall det vara.