klassicism

Jag känner så bisarrt många fina människor. Oh. Känn er älskade.

---

Jag är, sedan i söndags, boende på Norra älvstranden och den del av mig som är ättling till strävsamma norrländska torpare (vilket utgör 75 % av mig, 25 % är torpare från norra Skåne) som för att jävlas med klimatet, svälten och överheten vägrat att dö ut, ja den känner sig... nå, litet förvirrad. Jag vet inte riktigt om jag skall komma med en massa pladder om klass nu, men... nå. Här känns det litet besynnerligt. Inte i mitt hus, här är det fullt med studenter... men området i övrigt. Givetvis, jag trivs - här är lugnt, vackert, tyst om kvällarna, jag kan dricka mitt te vid älven och, nå... ordet är väl privilegierat. Och den strävsamme torparen vet väl inte riktigt vad han skall tycka. Och jag är medveten om att jag läser till läkare och allt sådant... men, tja. Det är det här med proletariat och jordproletariat, var man kommer ifrån, vad man är, stolthet över det och viss förvirring över vad man kommer att bli. Och hur det kommer att påverka en. Såklart, jag bor med SGS... det är bara det att jag inom inte alltför lång tid kommer att kunna köpa mig en lägenhet härute. Och jag vet ärligt talat inte hur jag skall förhålla mig till det.

Jag har hemifrån fått med mig vem jag är och var jag kommer ifrån... jag fick Eyvind Johnson att läsa när jag var elva... men jag har också fått ett väldigt lutherskt flit & förnöjsamhetsideal. Att arbete adlar. Och man blir en Olof. Vilket mina föräldrar avsett, och vilket de också levt efter. Men ändå. Det här är knepiga ting. Och jag tror verkligen inte att det finns enkla svar att komma med, och definitivt ingenting som kan skrivas på ett plakat. Och, nå. Jag blir förbryllad över den tvärsäkerhet som söner och döttrar ur gamla akademiker- och rent allmänt högreståndssläkter kan ha när de uttalar sig om dylika ting. Litet oavsett hur höger eller vänster de nu är.

Kanske framförallt om de är vänster. I vart fall idag. Men jag har ju mina åsikter. Jag undrar dock om samhällsklasser alls går att komma undan; om inte människan är en i allmänhet alltför hierarkisk varelse. Ett gott samhälle - litet beroende på ens personliga moral, givetvis - blir väl då kanske det där färst (en superlativ i tiden! Använd den!) vattentäta skott finns mellan de olika skikten. Och, månne, där skillnaderna inte är alltför stora. Oh, sådant är knepigt. Och man får vara försiktig. Man börjar med en silverskål och slutar med ett folkmord.

---

Jag är alltså inflyttad. Det är något av ett uppbrott, men jag trivs helt klart. Nu har jag en bananpaj att ta ut ur ugnen. Всего хорошего, ребята!

personlighetstester, cykelhjälmar & herpes

De två specialiteter som jag funderar mest på är psykiatri och neurologi. Jag kommer dock, om jag väljer den förra, få ta och skrapa bort stora dekaler som lyder 'Psycho', vilka går att återfinna på bägge sidor om min cykelhjälm. Jag antar att det inte vore god ton att låta dem vara kvar. Hjälmen är annars hemskt fin, kolsvart och av den där skaterhjälmtypen som viskar förföriskt om de sovjetiska pansartrupperna.

Apropå det här ovan:

Disorder	Rating
Paranoid:	Low
Schizoid:	Moderate
Schizotypal:	Low
Antisocial:	Low
Borderline:	Low
Histrionic:	Low
Narcissistic:	Low
Avoidant:	Low
Dependent:	Low
Obsessive-Compulsive:	Low
-- Personality Disorder Test -- -- Personality Disorder Information --

Jag antar att det ligger något litet i det, även fast jag inte litar på dylika ting. Jag är hemskt stabil men är kanske litet för förtjust i ensamheten ibland. Eller kanske helt enkelt för van vid den. Nå. Nog med introspektiv. Jag bör lära mig saker om herpes! Herpes nu! Cytomegalovirus nu! Tenta på fredag! Kaffe nu!


Riktigt lika entusiastisk som Missan är jag väl inte

... men kanske inte just nu. Jag dricker te och funderar på att ladda upp saker på Bilddagboken, men jag känner mig nog litet för jagad för det nu. Det var lokal igår med Sassa, Lovisa, Agnes och ett par gossar varav en hette Joel, vi gick till Bryggeriet (vilket inte var min idé), jag gick hem tidigt, dels för att jag hade mycket att göra idag och dels för att oj, jag trivs inte på Avenyn och oj vad bisarrt dyrt det var. Jag menar, en ynkligt liten Whiskey Sour för 99 kronor är inte facilt någonstans, min fot att det är! Lägg till två öl för femtio kronor styck och nej, jag kände inte att det var valuta för pengarna. Bara för att de ligger på Avenyn och har ett odrägligt klientel, halvtaskig musik och småtrist inredning verkar de tro att de kan ta vilka priser som helst. Nästa vecka skall vi till mitt kårhus. Staropramen för tjugofem samt betydligt färre tribaltatueringar, och betydligt färre individer som särskilt ber om en Falcon i baren samtidigt som de passar på att fråga om de inte kan spela något av Arvingarna. Begränsa rösträtten!

(Jag antar att min elitism och alternativsnobbism är som mest påtaglig vad gäller vilka ställen jag går till.)


När jag kom hem roade jag mig med att fotografera litetgrann i trädgården.
Det gjorde mig litet lugnare till mods, och förundrade säkert eventuella
nattugglor bland grannarna.