om internmedicinens välsignelser och tossiga kulturjournalister

Ja, se han skriver i vart fall. Nu vart det tydligen ett nytt år... och något får jag väl göra åt den här bloggen, som jag så styvmoderligt behandlar. Alexandra hade uppdaterat sin, så då får jag se till att inte vara sämre. Internmedicinen tuffar på, nu är det en tre veckors hjärtkurs som inletts med EKG-tolkning. Jag är glad, eftersom att det är fasligt klurigt och jag faktiskt sitter och lyssnar uppmärksamt. Jag har en tendens att somna på föreläsningarna, men så är inte fallet nu, och så har inte varit fallet de senaste veckorna. Internmedicinen är i stora drag klurig, och jag är glad. Jag bävar dock inför kirurgin som verkar vara en termin av totalt tråk, av brist på intellektuell stimulans och av kroppsvätskor som skvätter hit och vart. Eller kanske inte riktigt så... men, nå. Ju klurigare desto bättre. Jag har lagat mat (pajer och soppor) sedan jag kom hem vid fem, men nu har jag sett mig ett Houseavsnitt och sitter med internmedicinboken.

Jag vet inte riktigt om jag skall börja gnälla om saker här... men, åh. De som läser GP har kanske märkt att herrar tomtar på kultursidorna har blivit alldeles till sig i trasorna av att han den där Staël von Holstein blivit invald i Statens kulturråd. Nu är ju han rätt knepig och... tja, verkar ju inte vara den mest bildade av individer alltid, men han är helt klart rätt skärpt. Dessutom har han ju åsikter som är som ett rött skynke för en del; de verkar driva som tes (även om de mest blir små antydningar) att för att få ägna sig åt kulturpolitik får man inte tycka annat än att all kultur skall sponsras och det helst rätt massivt. Om inte skriker folk på kultursidorna nyliberal, äääk! och... tja, forsätter skrika.

Han har bland annat påpekat något om att pengar som staten lägger på kultur är sådant som inte läggs på sjukvård. Och han antydde ju därigenom att det inte är självskrivet att pengar skall läggas på... tja, exempelvis fria teatergrupper. Givetvis gallskriker en del människor då, framförallt de vars försörjning är beroende av statliga bidrag till verksamheten. Vilket ju inte är konstigt, men ändå. Helt klart är att en del inte vill... oh, för att använda ett av deras egna favoritord, problematisera det faktum att svenska folket kraftigt subventionerar olika branscher. Han ställer helt enkelt frågan 'skall vi göra så här?' och den tycker en del inte om att få höra. Det skall vara någonting hugget i sten, en moralisk plikt för oss alla och Gud nåde den som säger något tvivlande om det hela, ty han skall få utstå sarkasmer på sidan 55 i GP. Det finns gott om argument för en generös kulturpolitik, men vad fan, i sådana fall så kan man faktiskt föra fram dem! Och det jag skriver om, det rör ju inte små surmagade notiser här i lokaltidningen utan snarare kulturpolitiken och debatten kring den i stort.

Om man nu är så övertygad om att svenska folket skall och vill betala dessa verksamheter, ja då är det väl inte svårt att faktiskt föra en diskussion om det hela och inte direkt skrika nyliberal!* till folk som inte är det och sedan gå upp i falsett och göra sig totalt omöjlig.

... åh, var var jag? Jo, ja. Om man nu är övertygad om att man har goda argument kan man faktiskt försöka ta en seriös diskussion när folk av annan åsikt signalerar att de vore intresserade av det hela. I och för sig, att kräva det av svenska kulturjournalister kanske vore litet elakt.

Nu skall jag promenera.

-----
*Såsom någon som då och då faktiskt har nyliberala tendenser finner jag detta drag (som återfinns hos en viss sorts halvbildade människor) rätt roande. De flesta som går omkring och är rädda för nyliberaler skulle inte känna igen en om den så bet dem i rumpan. Den svenska vänstern har ungefär samma, av okunskap och rädsla präglade, förhållande till nyliberaler som den mer tokiga amerikanska högern har till muslimer.